Regi: Alan Parker. Manus: Chris Gerolmo. I rollerna: Gene Hackman, Willem Dafoe och Frances McDormand.

Synops

Detta är den första verklighetsbaserade filmen på vår blogg. Den svenska titeln var Mississippi brinner när den gick på bio i Sverige, och handlar om en avgörande händelse i amerikanska medborgarrättsrörelsen. Tre killar, som skulle hjälpa svarta att rösta i en småstad i Södern, försvinner. De två FBI - agenterna som skickas ner för att undersöka spelas av Gene Hackman och Willem Dafoe. Filmen följer deras utredning som blir kantad av svårigheter och motstånd. 

Skådespeleri

Både Gene Hackman och Willem Dafoe är på topp. De kör en vanligt förekommande "good cop- bad cop" rutin och den senare rutinen verkar vara mer effektiv. Men vi pratar inte om klyschor här eftersom Dafoe i början av filmen är mer av en regelryttare som vill göra allt enligt boken men sedan börjar ta i med hårdhandskarna. De två har helt olika tillvägagångssätt när det gäller utredningsarbete. Kort sagt gör de båda ett bra jobb. De som spelar skurkarna gör också ett fint jobb. Speciellt Brad Dourif som vicesheriffen, som är ett allmänt rasistiskt svin. En roll som är svår att spela trovärdigt, men Brad leverar. Vi kan konstatera att det egentligen inte finns någon dålig skådespelarprestation i filmen. Det kan nog vara det viktiga ämnet som engagerar.

Regi

Tempot är snabbt men utan att ämnet trivialiseras. Speciellt mot slutet blir det extra spännande, som det ska vara. Filmmakarna har troligen tagit lite friheter här och var när det gäller agenternas tillvägagångssätt men vi kan ana en autenticitet. Filmen har överlag en allvarlig stämning och så fort något hemskt händer spelas ett speciellt tema i filmmusiken med slagverk och skrämmande syntar. Manuset lyckas kommunicera känslor väldigt bra; utsatthet, hopplöshet, rädsla, vrede och hopp. Filmen lyckas alltså inspirera men inte på ett peppande coaching sätt utan med en djupare beröring. Den visar på människans djupa ondska men också på hopp om förändring. Det stärks av att en stor del av musiken är svart gospel (mer om det under budskap). Den låt som avslutar filmen när eftertexterna kommer har som refräng  "Walk on (by faith)". En subtil uppmaning från filmmakarna att inte glömma vad den handlar om. Sista bilden är en församling av både vita och svarta. Kameran zoomar sen in på en gravsten där det står "never forget".

Foto/scenografi

Det förekommer en hel del mörka nattscener där man inte riktigt ser vad som händer men fantasin gör jobbet åt tittaren. Det är bättre att visa mindre istället, less is more liksom. De scenerna är också mörka på ett annat sätt eftersom de visar mörka gärningar. Nu ska vi inte gå iväg på symbolism här. Ett par snygga vinklar noterades av mig (Kristian) men Clas har nog sett denna ett par fler gånger. Han observerar att kameraarbetet är enkelt, vilket smittar ihop bra med filmens stämmning. Ljussättningen är bra och kommer speciellt till sin rätt i dramatiska scener. Scenografin  känns nära, när det är scener från ett träsk känner man att det verkligen är blött och den starka hettan i södern märker man också av. 
 

Budskap
Vi har redan tagnerat hur filmen tar upp människans djupa ondska men också hur den visar på ett motståndskraftigt hopp. Detta är onekligen filmmakarnas avsikt. Speciellt tydligt är det som tidigare nämts i slutscenen. Det kristna hoppet är sannerligen motståndskraftigt, vilket filmens gospelsånger handlar om. Trots djupa lidanden kan vi blicka fram mot en underbar framtid, Jesus har ju lovat komma tillbaka och sätta allt till rätta. Det finns kraft till att kämpa för det goda, som Dafoes karaktär säger "det finns saker värda att dö för". Hur klyschigt det än låter så är det sant. "Jag håller inte med dig i vad du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det" sa den franske filosofen Rosseau. Han var förvisso inte kristen men var verkligen något på spåren. Det citat är absolut en grundbult i ett vettigt samhälle och vi kristna bör försvara den rätten. Sett globalt så är kristna en av de mest (om inte den mest) förföljda grupperna så det ligger oss nära. Det visar också att den kristna tron är värd att dö för för hoppet som Jesus ger är sant. 

Nu kanske en del säger att "man är inte KKK kristna?" eller "motiverades inte segreation med bibeln?". Må så vara, vi vill inte gå in i detalj på teologiska frågor. Låt oss dock säga att biblisk motiverad rasism är smörja. Den kristna kyrkan sägs på upprepade tillfällen vara en samling av ALLA folk, stammar och språk. Men hopp är inte filmens enda budskap. Den utmanar också. Dafoe säger mot slutet av filmen "Alla som bevittnar sådana här händelser utan att reagera är lika skyldiga som de som gör det, kanske är vi alla det". En svidande kritik. Vi gör lätt olika frågor svart-vita och pekar finger. Men ibland är vi blinda för vår egen insyltning. John Piper heter en pastor som Clas uppskattar mycket. Piper är uppvuxen i södern. Hans pappa var en god och kärleksfull gudsman som inte skulle vilja skada någon. Men han såg segreation mellan svarta och vita som självklarhet. Detta förmedlar samma utmaning till oss som filmen. Vad i vår kultur och samhälle anammar DU som en självklarhet? Kanske kommer folk om 50 år peka finger åt dig såsom vi lätt gör åt de förr i tiden. Denna film skär alltså rakt mot vårt kronologiska snobberi, vår självrättfärdighet och vår passivitet inför ondska. Vad kan vi då göra? Walk on by faith! (på Jesus Kristus)

Två Tummar UPP för Mississippi Burning!
//Jönsson & Svensson  

ÅTERIGEN: Vi har en Facebook-grupp. Titta in!

Regi: Kurt Wimmer, i roller: Christian Bale, Emily Watson, Tave Diggs

Synops:
Equilibrium utspelar sig efter tredje världskriget. En ny världsordning har då tagit makten och inga krig eller mord finns mera. Vi följer John Preston, en högt uppsatt "Klerk" som är den nya ordningens specialpolis. I denna nya ordning finns nämligen inte människors känslor längre, det är rentutav olagligt att känna någonting. Laglydiga medborgare tar med jämna intervaler ett serum emot känslor. Mitt uppe i karriären får John sina tvivel över denna maktordning.

Skådespeleri:
Christian Bale gör ett bra jobb med att spela den återhållsamme klerken John Preston. Han brukar ju gå in väldigt mycket i sina roller och alltid satsa hundra procent, och denna gången är det inget undantag. Han klarar av att visa ett kontrollerat yttre samtidigt som tvivlen bubblar under ytan. Filmen verkar vid första anblick ta mycket inspiration från Matrix, med en egen kampsportsvariant bland annat. Skillnaden är att Christian Bale kan ha mer än ett ansiktsuttryck, till skillnad från andra skådespelare (inga namn nämnda). Taye Diggs känner jag (Kristian) inte till sedan tidigare, men han tillför den gnutta humor som den här rullen så desperat behöver. Emily Watson gör ett helt ok jobb med att spela stark kvinna med förmågan att väcka tvivel hos Preston. Dessutom skymtar vi Sean Bean i början, och då blir man påmind om  hans oneliner "One does not simply walk into Mordor" från Sagan om Ringen. Den övriga ensemblen verkar vara allsköns europeiska och brittiska skådespelare, och de bidrar till den sterila känsla man får av att se den här filmen.

Regi:
Manuset är ett hyfsat typiskt dystopimanus med allt vad det innebär. För er som inte har koll på denna subgenre kan vi rekommendera er att läsa 1984 eller Fahrenheit 451. Vi får vår huvudperson presenterad snabbt och effektivt och vändning kommer också rätt fort. Utan att vara bara action har filmen ett högt tempo. Vår kritik är att det mot slutet blev lite väl många tvists, på ett sådant sätt så trovärdigheten tappas och en vakenhet krävs. Klimaxactionscenen är dock riktigt kick-ass. Christian Bale mejar ner fiendesoldater för glatta livet på ett adrenalinfyllt sätt. 

Foto/scenografi:
Skaparna av filmen har sneglat både Sovjet och Nazityskland. Det märks tydlig i arkitekturen i staden som filmen utspelar sig i Libria. Flaggan är suspekt likt den från Nazityskland. I områdena utanför staden är allt slitet och det ger en postapokalyptisk stämmning. Filmen har en orginell utsmyckning av fiendesoldaterna, det ser ut som de har motorcyckelhjälmar på sig. Miljöerna är gråa och trista vilket lämpar sig i en film som utspelar sig i en totalitär stat. Influenser från 1984 märks i de stora TV-skärmar som konstant sänder tal från ledaren Fader.

Budskap:
För att komma tillrätta med människans eviga krigande beslutar sig makthavarna att kapa oss från våra känslor. Det är känslorna som är sjukdomen och krigandet är symtomet lyder motiveringen. Ändock blir samhället ingen utopi utan tvärtom en dystopi. I historien har alla mänskliga strävanden efter perfekta samhällen misslyckats. Vi verkar vara inkapabla att skapa ett totalt gott samhälle. Jesus sa: "Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser." (Matt 15:19). Det är alltså inte bara ondskan utanför oss som är ett problem utan den inuti oss. Den verkar inte heller vara begränsad till enda område av oss själva. Denna onska har sin rot i dett uppror hela mänskligheten är delaktiga i mot Gud. Tragiskt nog är det upproret också vår flykt från den perfekta tillvaron. Det var rentutav så att det var vi som sabbade den. Ända sedan dess längtar vi alla på ett eller annat sätt tillbaka till paradistillvaron. Hur vi än försöker så klarar vi inte av ta oss tillbaka dit. Men de goda nyheterna är Gud valt att återställa allt till sin ordning. I sin jordiska verksamhet talade Jesus mycket om det kommande Gudsriket, ja som redan höll på att bryta in. I sin försonande korsdöd avlägsnar Han straffet för de som tillhör Honom och i sin uppståndelse besegrar Han döden. Nu lever vi i tiden som brukar kallas "redan nu men ändå inte". Vi får smaka vad som komma skall även om det är i begränsad skala. Vad är det då som ska komma? "Och jag hörde en stark röst från tronen säga: "Se, nu står Guds tabernakel (tält = närvaro) bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta." (Upp 21:3-4) Då och endast då ska vi få njuta av det paradis vi alla längtar efter.
   
Två Tummar Skeptiskt för Equilibrium!
//Jönsson & Svensson

PS: VI HAR NUMERA ÄVEN EN FACEBOOK-GRUPP, SÖK PÅ TVÅ TUMMAR FILMBLOGG 

Regi: Mike Hodges. I rollerna: Sam J. Jones, Melody Anderson och Max von Sydow.

Denna film gjorde inte så bra ifrån sig på bio, men har senare fått enorm kultstatus. 

Synops:
Den amerikanske fotbollsstjärnan Flash Gordon är på ett flygplan med den vackra Dale Arden(loveintrest för Flash). Planet krachar och de båda hamnar på en rymdraket tillsammans med den galne med godhjärtade vetenskapsmannen Hans Zarkov. Tillsammans reser de till planeten Mongo för att där stoppa den onda Kejsaren Ming. Vad som följer är en klassisk saga där hjälten måste besegra ondskan, befria folket och få sin hjärter dam. Vägen dit är såklart ett hissnande äventyr.

Skådespeleri:

Max von Sydow spelar kejsar Ming och är i högform, som överspelande envåldshärskare med storhetsvansinne. Sam J. Jones, som spelar Flash Gordon, kändes lite som en pappkartong bland de andra kulisserna i filmen. Melody Anderson gjorde en livfull insats som Dale Arden, och Timothy Dalton som Prins Barin och Brian Blessed som Prins Vultan är också värda att nämnas. Speciellt måste ni hålla ett öga på Brian Blessed' osannolika överspel i varenda scen! Övergripande är det Dale Arden som ger det bästa intrycket. De andra skådisarna gör sitt jobb på ett humoristiskt överspelande sätt ,som Ornelia Muti som den förföriska men blåögda dottern till kejsar Ming. Skådisarna är väl medvetna om att de medverkar i en filmatisering av en seriestripp från 1930-talet och gör detta på ett underhållande sätt. 

Kamera/foto:

Givetvis kryllar det av modeller och miniatyrer i den här filmen, vilket mycket charmigt med tanke på hur gammal den är. Vi påminns om hur det gick till att göra film förr i tiden. Sminkningen ter sig till en början plastig och skådespelarna ser ut som actionfigurer (som G.I Joe exempelvis). Detta, tillsammans med den oerhört färggranna scenografin och kostymerna, bidrar till att påminna om att det bygger på en serie. 
Kostymerna är hela tiden oerhört överdrivna och over the top, och det gränsar hela tiden till det komiska. Man undrar hur skådespelarna kan ta sig själva på allvar när de går klädda på det viset. Det påminner om en matinéfilm, och det är ett äventyr i samma anda. 

Regi:

Filmen är rapp i tempot och det går fort fram i svängarna. Filmmakarna verkar ha haft oerhört skoj under produktionen. Många oneliners och citeringsvänliga repliker ("Go, Flash, Go!"  "Gordon's alive??"). Manuset är skrivet med sånt tempo och själva historien är så medryckande att man inte lägger märke till det.

Budskap:

Filmer med en hjälte går ju nästan alltid att läsa in ett kristet budskap i. Denna är inget undantag, Flash kallas för "The Savior of the Universe" och han slåss mot universums orättmäktige härskare. Folket har länge levt under  kejsar Mings förtryck och några ser honom som enda alternativet. Men Prins Barin (Timothy Dolton) inser att "There is a greater thing in the universe than Mings law". Detta större är inte att maktfullkomligt härska utan ge liv. Kejsar Ming inser vilken makt Flash har. Så han erbjuder honom stor makt, att få härska jorden. Samma sak berättar Bibeln att satan frestade Jesus med, men Han sa nej. Istället gick Han den hårda vägen för att befria oss. Den vägen gick via en oförtjänt korsdöd och grav. Men i det blev Han den största segraren av alla. Bibeln säger: "Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem." (Kol 2:13-15) Så, varje gång du ser en superhjältefilm, kom ihåg detta, att det finns en större Hjälte. Men Han är inte bara Hjälten med stort H utan även Vännen med stort V. Det är om Honom som denna filmblogg ytterst sett handlar om. Så om du som läsare glömmer allt annat på denna blogg, minns dessa två sanningar:
1. Jag är en stor syndare
2. Kristus är en större frälsare
Han är den hjälte vi alla behöver. 

Två Tummar Upp för Flash Gordon!  

//Jönsson & Svensson  

regi och manus: Gregory Connors

I förra inlägget var vi glada, entusiastiska och nöjda över ha sett en bra film. Men nu finns ingen glädje, ingen entusiasm och inget nöje. Framförallt ingen bra film!

Filmen The Dark Lurking är en sån där direkt-till-dvd-produkt som man lätt missar på grund av dålig marknadsföring. I
fallet med den här filmen är det förmodligen rätt gjort att ha förbisett den. En australisk regissör, som vi på Två Tummar aldrig har hört om, har gjort denna avskyvärda styggelse till film.

Synops:
Alternativa titeln är Alien VS Zombies. Där har ni också det som kan vara det enda som är bra med denna film. Då kan man ju spontant tro att det är en film med Ridley Scotts aliens och zombies. Skulle en sån film
kunna vara bra? Kanske inte högkvalité men om en sån film väl utförd skulle vara maximal underhållning. Men denna film är inte väl utförd. Det är inte aliens och det är knappt zombies utan någon annan typ av monster (det verkar vara sjukdomsrelaterat och de äter människor men där upphör eventuella likheter). Det handlar om åtta överlevande på en framtida forskningsstation som måste försvara sig mot monster. Och i detta fall inga aliens eller zombies så långt ögat når, men som sagt någon annan typ av monster.

Skådespeleri:
Ytterst kasst. Man skrattar bokstavligen åt hur träiga skådespelarna är, och bristen på inlevelse hos alla i ensemblen. En av karaktärernas namn är en hyfsat tydlig referens till Alien-filmerna, men den är inte överdrivet tydlig. Soldaternas ledare har en väldigt bred australiensisk brytning vilket faktiskt får honom att låta badass. Han dör dessvärre men lyckligtvis så får vi ha kvar en annan australiensisk soldat.

 
Kamera/foto:
Skaparna har gjort försök till spännande, klaustrofobiska miljöer.  Detta får godkänt. Det är en forskningsanläggning där något gått fel, det är den stämning som man får. Kunde gjorts bättre men ett försök till insats har gjorts. Maskerna och sminket är välgjort. Jag kan acceptera att nutida vapen används i en film som ska utspela sig i framtiden. Men tjocka 90-tals skärmar som man tydligt ser skulle kunna vara köpt på ett loppis eller hämtade på en
skrot sabbar den futuristiska känslan.

Fotot inleder väldigt förvirrande, skakig kamera, blinkande ljus. Man förstår inte vad folk flyr från och vad som skjuts på. Detta är ett försök att göra coolt foto men resultat är att man bli desorienterad. Stundtals ägnar sig kameramannen åt att zooma ut och in på den gräns att det nästan blir komiskt.

Regi:
Inget att hurra över. Under all kritik. Följer en vanlig sci-fi mall och denna misslyckas regissören med. Säger en del om hans talang. Vissa dialoger är fruktansvärt kassa! Som när en av överlevarna trots att de inte är på en säker plats invänder mot att ta sig ut ur anläggningen. Eller när en av soldaterna går runt ett hörn och en av överlevarna säger “Han lämnade oss”. Sen vill de korkade idioterna stanna i en lufttrumma när soldaterna vill förbi ett vapenförråd. Vi har inget emot att regissören skriver karaktärer som är dumma, inte heller har vi emot att det finns karaktärer som beter sig orationellt under pressade situationer. Men här blir resultatet att man önskar att karaktärerna ska dö snart och filmen ska ta slut.

Budskapet:
Stoppa inte skit i DVD-spelaren!

Två tummar NER för The Dark Lurking (Alien VS Zombies)
//Jönsson & Svensson

Synops:
Handlingens grundpremiss är att kloningstekniken gått väldigt långt framåt. Dock är kunskapen att klona en människan bristfällig. Där är det inte tillåtet. En kväll när Adam Gibson (spelad av vår vän Arnold) kommer hem har han ersatts av en klon. Hans liv slås i spillror samtidigt som han utsätts för mordförsök och en massa andra konstigheter inträffar. Vi följer alltså Adams väg att ta reda på vad som hänt och längs denna väg snubblar han över en stor konspiration.

Skådespeleri:
Detta är en actionfilm. Arnold har huvudrollen. Saker exploderar. Arnold har one-liners som levereras med bravur. Detta är alltså hans hemmarevir och därför gör han rollen bra med en god dos humor. T.ex då han säger "I might be back", en för Arnold återkommande blinkning mot Terminator 1 & 2.
Det övriga skådespeleriet flyter på utan problem. Robert Duvall leverar som den genialiske vetenskapsmannen med samvetskval. Tony Goldwyn gör rollen som filmens skurk och hans skoningslöshet kombinerat med en strävan efter "mänsklighetens bästa" funkar fint för en actionfilm. Kristian tycker han framstår som en ondskefull Steve Jobs.
I övrigt förekommer det de stereotypiska hejdukarna och dessa skådespelare leverar bra under deras förutsättningar. De gör helt enkelt sitt jobb som de ska i en sån här actionrulle.

Kamera/foto:
Sceneriet i filmen är snyggt, futuristiskt men ändå igenkännbart. Filmen faller inte i några överdrivna futuristiska klychor utan är i princip en uppgraderad nutid. De har inte ägnat sig åt nått extra jobb åt vinklar och kameraarbete utan är helt vanligt helt enkelt. Men ibland var det snabba klipp vilket sköttes bra. De sämre sidorna är att det användes överdrivet mycket flimmereffekter, speciellt i början. Det bidrog mest till förvirring och inte till fördjupning av handlingen.

Regi:
En intressant trivia till filmen är att den först var tänkt att utspela sig 20-30 år in i framtiden men kloningsdebatten drog igång under förproduktionen. Därför ändrades det till "en snar framtid, närmare än du tror". Detta var en snyggt grepp. Regissören hade som avsikt att måla upp en trovärdig framtid och lyckas hyfsat väl med detta. Manuset är snabbt och mysteriet tätnar med hög hastighet. Därför kan den vara förvirrande och en viss uppmärksamhet krävs i svängarna. Trådarna knyts sedan ihop på ett sätt som är något oväntat och faktiskt ganska roligt (Vi säger bara, två gånger ARNOLD!!!). Det behövs knappast sägas att actionscenerna är det bärande elementet i denna genre. Filmen är fylld av skjutscener, jakter och liknande. Dessa är välskrivna och håller ett schysst tempo filmen igenom. Rullen börjar i en lugn ände och actionen börjar när intrigen har etablerats, dvs när Adam ser sin klon hemma hos sig. Så brukar man göra i actionfilmer. Men här börjar verkligen actionen direkt när intrigen etablerats. Är då detta något vi tycker är bra? JA! Ahhhrrnold i action! Filmen är avsed som actionfilm men inkluderar funderingar kring kloning och mänsklighet. Detta lyckas den med utan att bli överpretetiös eller preachy.

Budskapet:
Då ingen av oss är biologer eller skolade i naturvetenskap så kan vi inte säga något om den vetenskapliga korrektheten, därför nöjer vi oss med att kommentera de etiska och existentiella frågorna. Som framgår så tar filmen upp frågor om medicinsk etik och lyckas framställa frågan på ett nyanserat sätt. Fördelarna som filmen tar för kloning är de enorma vinningar i kampen mot sjukdomar som kan göras. Filmen tar upp potentialiteten att låta en människa leva för evigt. Riskerna som filmen är människans ständigt överhängande storhetsvansinne. Ett bra exempel är följande replikskifte (fri översättning):
* Arnold: "Och vem ska bästa vem som får leva för evigt, du?"
* Tony (boven): "Ja, har du ett bättre förslag?"
* Arnold: "Ja, den rätten tillhör endast Gud"

* Tony: "Jasså, du är en av dom! Du tror alltså att vetenskapen är något ont i sig självt?"
* Arnold: "Nej, jag tror inte vetenskapen är ond, men du är det!"
Det är en viktig insikt i våra vetenskapliga vinningar. Vi berömmer såklart allt som för medicinen framåt men som kristna tror vi att varje människa har hybris inom sig. Alltså, vi tror att människan en gång i urhistorien gick ifrån Gud och sedan dess lever varje människa i uppror gentemot Gud. Vi finner goda exempel på detta i historien, se bara vart landvinningen att klyva atomer har lett till. Samtidigt som den gav oerhörd potential till ren energi så har den också gett oss det mest destruktiva vapen vi någonsin förfogat över. Vi befinner oss alltså i en ganska dålig sits. Även om vi tycker Arnold är en suverän actionhjälte kan inte ens han hjälpa oss i detta. Vi behöver en hjälte, det kan vi se i all populär kultur och gamla myter. Det fantastiska är att vi tror denne hjälte faktiskt finns. Som ni räknat ut tror vi att hans namn är Jesus. För att avsluta detta inlägg och förklara vilken hjälte Jesus är ska vi ta en gammal bild av reformatorn Luther. På korset bytte vår synd (alltså vårt uppror) plats med Jesu godhet. På grund av Hans verk på korset kan vi alltså räknas som goda inför Guds ögon och renade från vårt uppror. Vidare så krossade Jesus döden med sitt liv och Hans uppståndelse ger oss hopp om att döden är besegrad. Vi tror alltså fullt ut på att få leva i en värld där effekterna av vårt uppror är borta!
  
Två Tummar Upp för The 6th Day!
//Jönsson & Svensson

Hej världen!

Vi båda har tidigare bloggat och lagt det bakom oss. Vi fick dock dålig uppslutning på läser och hade svårt att finna ämnen att skriva om.

Vi båda delar en passion för film. Så där föddes idén till en gemensam filmblogg där vi båda skriver inlägg.

Vi båda kommer se på film och lägga ut våra tankar om det vi ser. Vi kommer att prata om filmen utifrån skådespeleri, kamera/foto, regi och slutligen budskap.

Vi båda har också en passion för Jesus. Därför kommer det bli ett reflekterande kring vad filmen säger om livsåskådningar och trosfrågor.

Vi båda ser fram emot att få er alla som läsare!

Vi båda tycker att Arnold är ett av de roligaste fenomen som vandrar på denna jord. Så innan det kommer upp ett inlägg om film så njut av ARRRRGGGGNOOOOLD!!!!!!!

//Jönsson & Svensson, Två Tummar Upp!