Vi vill börja med att tacka alla er läsare! Augusti har blivit en månad som skjutit iväg som en raket. Mycket glädjande indeed.

De senaste två torsdagarna har vi framförallt låtit Tim Keller komma till tals. Senaste torsdagsinlägget berörde det som på teologiska kallas försoningen. Då vikten av detta ämne inte kan överskattas så kommer det krävas (minst) ytterligare ett inlägg. Denna torsdag ska vi låta en man vid namn Carl Olof Rosenius komma till tals. Han var en lekmannapredikant i Sverige på 1800-talet och kom att bli av de mest inflytelserika väckelseledarna i 1800-talets Sverige. Han grundade både den kyrka och den rörelse som Clas är medlem i och Kristian innan hans flytt från Stockholm. Vi ska i detta inlägg använda oss en bok som heter "Syndens dagliga plåga". En titel vi är väl medvetna låter lika kul som ett slag mot ansiktet. Fast det är enligt Clas en av de bästa kristna böckerna som skrivits. Så här står det på baksidan av boken:

"Få kan som Rosenius avslöja våra självcentrerade och svekfulla hjärtan. Man han har också fått uppleva hur hjärtat kan fyllas med glädje och frid. Genom hela undervisningen går en evangelisk ton av trosvisshet"

Vid slutet av detta inlägg hoppas vi ha förmedlat det och även förklarat vad evangelisk ton av trossvishet innbär. Rosenius är ju död (eller snarare hemförlovad) så därför kan vi inte lägga upp en youtube-klipp där han presenterar sig själv. Vad vi kan göra är att länka till en låt han skrivit åtminstonde några verser till.

Rosenius är helt på det klara med att vår synd är något som sitter djupt inom oss. Det är verkligen inte bara något yttre.

"Man glömmer alltså Guds vilja och bud och ser bara på gärningen som sådan. På det sättet kan man leva i den mest förfärliga inre synd utan att bekymra sig, bara man i yttre meningen är fläckfri. Så gjorde fariséerna. Och så gör alla människor av naturen." - Carl Olof Rosenius

Fariséerna är nog en grupp vars namn är välbekant även i en post-kristen kultur som våran. Jesus tar i flera omgångar lagens bud och drar de till sin spets. Äktenskapsbrytande kopplar han till lustfyllda tankar och mord till hatiskhet. Frågan blir då såklart, vem kan då klara sig?! Ingen, är svaret. Sedan vi vände Gud ryggen har vi gått på lögnen att vi kan vara oberoende av Honom. En enorm klyfta skapades mellan Gud och människan. Rosenius poängterar att där det tidigare rådde förtroendefull gemenskap så flyr nu människan för Guds röst. Det är dock så att Gud söker upp människan efter hon fallit och kommer då ge ett löfte om att ställa allt till rätta.

"Det som beskrivits här säger mig att Guds kärlek är helt och hållet gratis. Den är en uppsökande kärlek som alltid förekommer oss och som inte beror på något hos oss." - Carl Olof Rosenius

Bibeln berättar att människan ägnar sig åt den klassiska skylla ifrån sig leken och när de klandrar varandra klandrar de faktiskt Gud. Fientligheten mot Gud har alltså lett oss till istället tacka den som gett oss allt så ger vi Honom skulden för vad vi gjort. Rosenius citerar bibeln när han nämner att syndens lön är döden men att Gud i  sin bärmhärighet funnit en väg att låta sin rättvisa bli tillfredsställd. Men är inte allt detta ålderdomligt språk?

"Den som inte vill tro att det är så illa ställt, kan ju försöka att en enda dag till punkt och pricka hålla Guds bud." - Carl Olof Rosenius

Som nämndes ovan inkluderar det även budens ande maningen och inte bara den yttre handlingen. Detta borde leda oss till den punkt där vi släpper lögnen att vi kan rädda oss själva. Vi är körda i oss själva. Vi kan inte ens klara av något så grundläggande som att frukta och älska Gud.

"Synden hör intimt samman med Guds vrede. Alla människors tårar och blod kan inte utplåna den. Synd är en skuld - en så gränslös skuld att det är en stor nåd att ingen på en gång får se alla sina synder." - Carl Olof Rosenius

Rosenius skrädder inte sina ord i sin bok när han säger att det är ute med oss. Vad är då evangelisk trovishet? Jo, det är just underbara att Jesu utgjutna blod är mer än tillräckligt för vår skuld. Men när vi är så förfallna hur kan vi då komma inför en alltigenom god Gud? Nog skulle det krävas att man städar upp sig själv lite först?

"Man kan väl inte komma till nådens tron i ett så eländigt tillstånd? Man kan väl inte komma förrän man klarat av sina synder? Jo, det är just det man kan! Enligt Skriftens entydiga vittnesbörd är nådens tron till just för sådana olyckliga och förlorade syndare som inte själva kan göra sig fria från syndens band. Där kan de först få nåd och bärmhärtighet och sedan kraft till ett heligt liv. Kristus har inte kommit för de rättfärdigas skull utan för syndares skull och han gör den ogudaktige rättfärdig (Rom 4:5)" - Carl Olof Rosenius

Detta kära läsare är goda nyheter! Det finns ingen skam i att be om sina syndares förlåtelse och den som oroar sig över sin synd och därför söker sig till Kristus är en kristen. Detta ger en helt ny livsinriktning, kraft till heligt liv som Rosenius formulerade det. Det blir ett liv av förvandling men också ett av en dubbelhet när man känner av sin synd. 

"Det är sant att vi i Adam fallit i synd och befinner oss under Guds dom. Det är också sant att vi är så grundligt fördärvade att hela vår natur utgör en outömlig giftkälla. Men det är lika sant att Gud utgav sin ende Son till att försona all vår synd och att denna försoning gäller för all evighet. Därför är det sant att vi mitt under vår naturs ondska är - i Kristus - rena, rättfärdiga och välbehagliga inför Gud." - Carl Olof Rosenius

I stycket ovan finns det ett väldigt viktigt "men". Det "mennet" sammanfattar vad evangelisk trovishet innebär. Trots den jag är i mig själv så räknas jag som välbehaglig inför Gud. Jag är frikänd i Hans dom. Jag har blivit adopterad till att bli Hans barn. Allt det som skiljer mig från Honom har han rivit bort. Han har gett mig löfte om en uppståndelse till ett nytt liv i en upprättad skapelse. Tills dess har jag löfte att Han ska vara med alla dagar och de verk Han påbörjat i mig ska Han också slutföra. Allt detta på grund av  och genom Jesus och hans verk på korset. DÄRFÖR kära läsare är vi angelägna om att Jesus ska vara i fokus.

Två Tummar genom Clas
//Jönsson utan Svensson

Regi: Joe Alves

Manus: Peter Benchley, Richard Matheson, Carl Gottlieb & Guerdon Trueblood

I rollerna: Dennis Quaid, Bess Armstrong, Simon MacCorkindale, Lea Thompson.

Trivia: Denna hajenfilm bryter trenden och har inga av skådisarna från de tidigare filmerna. Huvudskådisen Dennis Quaid i denna rulle verkar inte helt vilja kännas vid att han har varit med i den. Även Lea Thompsons(Tillbaka till framtiden) första långfilm.

Synops

Polischef Brodys två söner har vuxit upp nu, och den ena, Mike, arbetar som undervattenssvetsare på Sea World i Florida (konstigt yrkesval om man tänker på hans tidigare erfarenheter av havet). Hans bror Sean kommer på besök precis i tid till att en tio meter lång vithaj också kommer på besök till denna fantastiska djurpark. Lemlästning ingår. 

Skådespeleri

Dennis Quaid är en bra skådespelare, inget snack om den saken. Tyvärr har han en tendens att hamna i dåliga filmer. Simon MacCorkindale spelar en ytterst stereotyp britt och spelar över väldigt mycket. Vi får aldrig någon känsla för någon av karaktärerna men det är även manusets fel. Lea Thompson gjorde sin första filmroll i denna rulle, och även om den inte är så mycket att hurra för - ett love interest för Sean Brody - så är det en början så god som någon. 

Regi

Filmen saknar spänningen från första filmen och saknar actionen från den andra. Vad blir kvar då? Ett tråkigt och oengagerande manus som dessutom är förutsägbart. Konceptet att stänga in hajen i en nöjesanläggning bryter helt med det tidigare upplägget. När hajen slår till på allvar är det ingen större dramatik. När besöker på parken hamnar i nöd byggs det inte upp någon känsla för dem. Kristian glömde till och med bort dem. 

Produktion

Usch och fy! Den här filmen gjordes under en tidig 3-D våg inom filmindustrin (en alternativ titel är Jaws 3-D) men till skillnad från nutidens 3-D filmer är dessa effekter extremt dåligt genomförda. Det ser ut som om nån har tejpat fast det som är i 3-D på filmen, och det är bara så dåligt och halvhjärtat genomfört. Designen på The Undersea kingdom känns också tråkig och trist. Sensmoralen är väl: gör inte en hajenfilm med den här tekniken! Andra 3-D filmer som släpptes under denna andra våg av 3D-filmer (mellan 1981 och 1983) var Fredagen den 13:e del 3, och Amityville 3-D (också känd som Amityville III: The Demon). Ett mer sammanhållet manus hade kunnat rädda den här filmen, och såklart bättre regi. Som tur dog denna våg av 3-D filmer rätt snart, när det visade sig att de inte var lika lönsamma som "vanliga" filmer.

Budskap

”Den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, de ogudaktigas hjärtelag är grymt.” - Ords 12:10

Bibeln är på det klara med att en av människans uppgifter i skapelsen är att vara som trädgårdsmästare. Det framkommer både innan och efter syndafallet, vilket citatet ovan visar på. Sedan går det inte alltid så bra. Både på grund av våra brister och att naturen allt som oftast blir oss övermäktig. Något är mycket skevt med världen.

"På vilka grunder kan då ateisten säga att naturens värld är fruktansvärt fel, orättvis och orättfärdig?" - Tim Keller

Filmen handlar om hur människan skapar sig en trygg och kontrollbar miljö. Det visar sig dock att havslivet inte låter sig kontrolleras när vithajen kommer in i anläggningen. På så sätt blir filmen en påminnelse om faran av att ha ett överdrivet kontrollbehov. Att ha ordning och kontroll är definitivt bra. Vi kan dock fela på tre sätt. För det första kan vårt kontrollbehov leda oss till att indirekt sätta oss över Gud. Vilket i slutändan är dårskap. Skulle vi som är skapade ha mer kontroll än Gud som är suverän regent över hela universum och över all tid? Det andra kontrollbehovet yttrar sig i att vi försöker kontrollera på ett mästrande sätt. Att det slutar illa säger väl sig själv. Vi kan utöva ett kontrollbehov på ett ovist sätt. Att tro sig kunna kontrollera en yta av fritt marinliv visar ju sig vara dårskap.

Trots världens fallenhet är den ändock Guds skapelse som Han lovat att upprätta. Att betrakta skapelsen ger oss en viss kunskap om Honom och hur han tänkt att skapelsen ska brukas. För att sätta fingret på detta låter vi reformatorn Calvin avsluta detta inlägg:

”Meanwhile, being placed in this most beautiful theater, let us not decline to take a pious delight in the clear and manifest works of God. For, as we have elsewhere observed, though not the chief, it is, in point of order, the first evidence of faith, to remember to which side soever we turn, that all which meets the eye is the work of God, and at the same time to meditate with pious care on the end which God had in view in creating it.” - John Calvin

Två Tummar Ner för Hajen III/Hajen 3D (1983)!!!

//Jönsson & Svensson

"Men enligt det kristna synsättet är det yttersta beviset för Guds existens ändå Jesus Kristus själv. Finns det en Gud, då måste vi personer i hans pjäs hoppas på att han skrev in lite information om sig själv i pjäsen. Men kristna tror att han gjorde mer än att bara ge oss information. Han skrev in sig själv i pjäsen som historiens huvudperson, i och med att Jesus föddes i en krubba och uppstod från de döda. Det är med honom vi har att göra." - Tim Keller

I inlägget för en vecka sedan utlovades att vi skulle fördjupa oss i vad det innebar vad Jesus gjorde och varför det påverkar oss djupt. Keller har i sin bok kapitel där han utförligen argumenterar för t.ex evangeliernas trovärdighet och Jesu uppståndelse. Detta kan givetvis vara värt för oss att skriva om. På grund av utrymmesbrist hänvisar vi här till vårt inlägg om Passion of the Christ: http://tvatummar.bloggplatsen.se/2013/03/29/9656744-the-passion-of-the-christ-2004/#kommentarer

Först av allt ska vi gör upp med det stora begreppet "synd". Det för tankarna till omoral och ett dåligt leverne. Många kanske tänker att det står för en förlegad sexualsyn. Andra kanske tänker de inte är speciellt syndiga eftersom de är hyggliga människor. Omoral är definitivt en del av vad som menas med synd, men där mer än så. Det är tankar, ord, gärningar, viljor, att inte göra detta rätta men även att göra det viktigaste i livet till att göra det rätta. Synd innehåller även en aspekt av att vi försöker leva våra liv oberoende av Gud. 

"Synd är en förtivlad vägran att finna sin djupaste identitet i gemenskapen med och arbetet för Gud. Synd är att eftersträva att bli sig själv, att få en identitet, oberoende av Gud." - Tim Keller

Synd är alltså i grund och botten vår galna flykt från och uppror mot Gud. När Gud kom så sökte Han fatt oss som flydde och stiftade fred med oss upprorsmakare. Det låter ju fantastiskt att Gud gjorde det. Frågan man kan ställa sig då är, varför krävdes en blodig offerdöd av Jesus för att genomföra det? Keller skriver klokt att förlåtelse alltid innebär ett kostsamt lidande. För oss människor kan det ta tid att komma över en oförätt även när vi förlåtit nån. Förlåtelsen innebär att vi i viss mån känner av att avstå från att utkräva hämnd. Keller poängterar också att all kärlek innebär att man är tvungen att offra något. Som exempel tar han föräldrar som offrar sin frihet för att älska sina barn. 

"På korset naggas varken rättvisan eller bärmhärtigheten i kanten - båda tillfredsställs omedelbart. Jesu död var nödvändig för att Gud skulle kunna ta rätten och rättvisan på allvar och åndå kunna visa oss kärlek." - Tim Keller

Vi släpper in en annan talare helt kort, pastor Matt Chandler:

Därför kan de som tillhör Jesus förklaras som frikända i Guds dom då Gud själv tagit på sig straffet. Han valde ingen enkel väg utan tog den svåra vägen att förlåta oss. Därför är kristendomen unik då ingen annan religion lär att Gud blev en av oss för att dö för oss och med oss. Han kände med oss och identifierade sig med oss. Nåden lämnar oss inte där utan förvandlar oss. Gud förvaldlar oss genom sin Helige Ande. Vi kommer alla leva med något vårt högsta i vårat liv, ha något som herre. Det vi hävdar är att Jesus är den bästa att leva för. När han ger oss sin nåd så blir vårt gensvar att ge våra liv till honom.

"Jesus är den enda herre du kan leva för som har dött för dig - som drog sitt sista andetag för din skull. Låter det som förtryck, tycker du?" - Tim Keller

Och visst är det så att nåd och förlåtelse förvandlar. Titta bara på detta filmklipp:


Vad ska man då göra för att ta sig vidare? Om man faktiskt vill ta till sig av denna fantastiska nåd som Gud erbjuder. Man måste börja där man själv är och vara ärlig. Är man osäker och kanske även osäker ens motiv så kommer man aldrig kommer man komma fram om man väntar på ett perfekt utgångsläge. Kort och gott tas nåden emot genom att man bekänner synd och tror på Jesus Kristus, på hans person, ställföreträdande offer, död och uppståndelse. Sedan levs det kristna livet ut i gemenskap med andra i en församling. En svag början får inte avskräcka nån från att att börja en vandring.

"Det är inte styrkan i din tro som räddar dig utan föremålet för din tro." - Tim Keller

Jesus är den räddare som vi behöver men inte förtjänar men som gladeligen är vår frälsare!

Även om vi kanske är färdiga med Tim Keller för den här gången är vi inte färdiga med denna serie om vårt Jesus-fokus. Nästa inlägg kommer ha samma tema som detta. Vi tog oss nog vatten över huvudet när vi i ett enda inlägg försökte förklara Jesu verk på korset. Vi återkommer förhoppningsvis nästa torsdag med ytterligare ett inlägg! 

Två Tummar genom Clas

//Jönsson utan Svensson

Regi: Jeannot Szwarc

Manus: Peter Benchley, Carl Gottleib & Howard Sackler

I rollerna: Roy Schneider, Lorraine Gary, Murray Hamilton m.fl

Trivia: Håll utkik efter vad folk läser för böcker, en läser faktiskt boken hajen. Kolla även i Brodys trädgård. En av krukorna i trädgården är en av de gula tunnorna från orginalet.

Synops

Är allt frid och fröjd i Amity sedan den stora hajen blivit dödad? Mystiska dödsfall till havs gör Brody misstänkt på att ännu en haj härjar i Amitys idylliska vatten. Just when you thought it was safe to go into the water...

Skådespeleri

Roy plockar fram sin roll som Brody och gör den rollen som han bör. Han är dock en rollen man kan säga mycket om. Det är en del gruppdynamik i tonårsgänget. De gör absolut sitt bästa men inget sticker ut tyvärr. Man fäster sig dock vid dem och när hajen anfaller bidrar deras skådespelande till att höja spänningen.

Regi
Filmen påminner något om en high-school film med en mördarhaj. I första filmen så dröjde det länge innan vi fick se hajen, vi utlämnades till vår fantasi. Så är det dock inte här. På sätt och vis är det bra att göra ett nytt grepp i en uppföljare, och resultatet blir helt ok. Dock är det inte alls samma känsla här. Det är många spektakulära actionfyllda hajscener. Så spänning och skräck är utbytt mot spänningsfylld action. Den här regissören är hyfsat bra på actionfilmer (han har även regisserat Supergirl (1984) som inte var så bra) så han har fokuserat på action, men som alltid i actionfilmer så finns det inte mycket tid till att utveckla karaktärerna. Här gör den första filmen ett mycket bättre jobb.

Produktion 

Trots att hajen som används i denna film sägs vara mer tekniskt avancerad, och den får mycket screentime, men den ser mycket mer fejk. De använde samma modell som till hajen i den första filmen, men insidorna var de tvugna att helt bygga om. I den här filmen blir hajen brännskadad tidigt i början, och det ger den ett mer skrämmande intryck. En ö som figurerar i handlingen, vid namn Cable Junction, var helt och hållet konstgjord, och det är imponerande att de har gjort en mindre ö helt av konstgjorda material. Produktionsdesignern Joe Alves ligger bakom hajen i den här filmen, och även i den första. Men eftersom vi har sett hajen förr vill vi som tittare att den ska göra nya häpnadsväckande saker, och det gör den också. Slutligen kan vi säga att Hajen 2 återanvänder samma miljöer som i ettan, men att det blir  hyfsat nya fräscha saker som händer.

Budskap

Precis som i första filmen är det Brody som inser hotet från hajen och försöker varna sina överordnade. Till slut tröttnar de på honom och han får således sparken. Inte helt olikt profeterna i Gamla testamentet i Bibeln. Det är kanske långsökt, men ändå en passande bild. Brody står dock fast i sin övertygelse att en haj hemsöker Amity. Trots enormt motstånd står han upp för sanningen och tänker inte vika sig. Detta är vad som kallas integritet. 

”Last, a man of integrity is a man of principle. We must understand that being a man of principle means more than having principles. It means having the courage to stand up for your convictions when it costs you.” - R. Kent Hughes

Integritet är ett tilltalande och attraktivt karaktärsdrag. Det kan sticka rejält i ögonen med en person som har integritet. Det säger dock oftast mer om personen som upplever stickigheten än den med integritet. Det är även ett sällsynt karaktärsdrag.

”But the main reason for the integrity crisis is that we humans are fundamentally dishonest” - R. Kent Hughes

Vår benägenhet att välja bekvämlighet och oärlighet går tillbaka till dagen vi vände Gud ryggen. Gud kom dock efter oss. Så här skriver John Ortberg om vår Gud:

”Den här är den Gud som tog av sin kungamantel och virade tjänarens handduk om sig när han böjde sig ner för att tvätta sina lärjungars fötter. Det är den Gud om vilken det står i Jesaja: ‘Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss.’ Det är den Gud som till slut blev hånad, avklädd sin purpurmantel och korsfäst iklädd en krona av törne. Av alla gudar som finns i mytologier, litteratur och religioner är detta den enda Trasige Guden.” - John Ortberg

Jesus älskar oss oärliga människor. Vi som är oälskbara är inte oälskade. Detta kära läsare är sann kärlek.

”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” - 1 Joh 4:10

Två Tummar Upp för Hajen II (1978)!!!
//Jönsson & Svensson

Vår blogg har sedan start haft ett enormt fokus på Jesus. Åtminstonde är det vår ambition. Detta kan verka som självklarthet på en blogg som ändå explicit är kristen. Men nu när vi hållt på ett tag kan det vara bra att göra ett statement kring detta. Så som bonus kommer ni få en serie om varför vi är medvetet kristocentreriska som det heter på teologiska. 

Vi ska börja med att ta itu med om det inte är oerhört arrogant av oss med ett Jesus-fokus. Om Jesus är i fokus så betyder ju det att något annat hamnar i skymundan. Om vi framhärdar att Jesus är det han sade sig vara och Bibeln utsagor stämmer så innebär ju det att t.ex islams utsagor om Jesus är felaktiga. 

Till vår hjälp kommer vi ta en amerikansk pastor vid namn Tim Keller. 1989 planterade han en ny församling på Manhattan, New York som idag samlar tusentals folk till gudstjänst. New York, en av världens mittpunkter och platser som man minst av allt kan tänka sig en församling skulle kunna växa på. Speciellt en församling som tar bibeln på allvar och förkunnar klassisk bibelförankrad tro. Från start önskade Keller att Redeemer Presbyterian Church inte enbart skulle vara förkunnande utan även socialt utåtriktad. Så det blev alltså en läromässigt konservativ församling som är  engagerad för att göra New York till en bättre stad för alla. Tim Keller har en enorm förmåga att på ett skärpt sätt tala om den kristna tron på ett sätt som förstås av en stortstadsmänniska av 2000-talet. Därför är han lämplig att ha till hjälp här eftersom det är precis det vi vill. Med hjälp filmkulturen vill vi berätta det som är viktigast för oss. I det som följer använder vi oss flitigt av följande bok av Tim Keller: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186415123

Är det då inte arrognat av oss att säga att andra har fel? Inte nödvändigtvis. Man kommer aldrig komma ifrån att man utesluter motsatsen om man säger att något förehåller sig på ett visst sätt. Om vi avslöjar att detta inlägg skrivs på en mac så är det uteslutet att det skrivs på en pc. Det är inget arrogant påstående. Om man hävdar att alla religioner har fel som hävdar att de har rätt utan säger att alla har bitar av sanningen kanske man låter upplyst och ödmjuk. Fast det man egentligen hävdar då är att alla andra har fel men att man själv har upptäckt att alla har bara delar av sanningen. Då är vi återigen på ruta ett. Det är alltså inte ett påstående i sig som är arrogant utan attityden. Sanningen kommer man aldrig ifrån oavsett hur man än försöker. Om du vill göra gällande att det inte finns någon sanning så fråga dig själv då om det är sant att det inte finns någon sanning. 

"Men invändningen att all sanning bara är ett maktspel hamnar i samma skottglugg som invändningen att all sanning är kulturellt betingad. Försöker man bortförklara varje sanningsutsaga som ditten och datten, hamnar man i en ohållbar situation." - Tim Keller

Det hela handlar då om attityden man har. Om det är så att vi framstår som arroganta och felet på riktigt ligger hos oss så är inte tillräckligt fanatiska för Jesus. Ja, precis så. Läs det igen. Lösningen är inte att tagga ner eller framhäva Jesus mindre, utan mer. Keller skriver:

"Tänk på dem som du betraktar som fanatiska. De kan vara nedlåtande, självrättfärdiga, dogmatiska, okänsliga och frånstötande. Men orsaken är inte att de alltför kristna utan att de inte är kristna nog. Visst är de fanatiskt ivrande och frimodiga, men de är inte fanatiskt ödmjuka, lyhörda, empatiska, förlåtande och förstående så som Jesus var. [...] Den som vi tycker framstår som överdrivet fanatisk är i själva verket inte fullt hängiven Kristus och hans evangelium" - Tim Keller

Denna typ av "felaktig fanatism" är bibeln fylld av kritik mot. Det är helt riktigt att känna avsky för den, även om den kommer från kristet håll, mer då kanske eftersom där finns största förebilden för att inte vara sådan. Känner man sig obekväm när man här nån göra ett påstående är det bra att fråga sig om felet ligger hos personen eller om det kan vara så att jag känner mig obekväm för att sanningen träffar mig. Sanningen kanske kan upplevas som en tvångströja. Samtidigt är det så att sanningen sätter upp ramar som i slutändan befriar. Är det inte befriande med t.ex trafikregler? Det befriar oss från kaos och buffelbeteende i trafiken. Det klockrenaste exemplet som dessutom Keller lyfter fram är kärleken. Han skriver att oavsett om det rör sig om vänskaplig eller romantisk kärlek så kommer den leda till ramar och begränsningar i ens liv. Men det är ju ändå något djupt befriande! Detta är också anledningen till att vi vill att bloggen ska handla om Jesus.

"För en kristen är det likadant med Jesus. Kristi kärlek lämnar oss inget val. När man väl inser hur Jesus har anpassat sig och offrat sig själv för vår skull, räds man inte ge upp sin frihet och därmed finna sin frihet i honom" - Tim Keller

Det är i slutändan därför vi vill bloggen ska handla om Jesus. Nästa gång kommer vi utlägga hur det kommer sig att Kristi kärlek inte ger oss något val.

Två Tummar genom Clas
//Jönsson utan Svensson

Regi: Steven Spielberg

Manus: Peter Benchley och Carl Gottlieb

I rollerna: Roy Scheider, Robert Shaw, Richard Dreyfuss, Lorraine Gary, m.fl

Trivia: Vi kommer hylla hajdockan när vi skriver om produktion men faktum var att de hade många tekniska problem med den. Den krånglade nämligen när de lades i saltvatten. 
Nu för tiden är det standard med ”kioskvältare” under sommaren men Hajen var den första som satte standarden för det.

Synops

Den fridfulla sommarstaden Amity terroriseras av en blodtörstig vithaj. Polischefen Brody har svårt att övertyga borgmästaren om att stänga stränderna, och ger sig så småningom ut med en gammal fiskare och en oceanolog, för att göra slut på hajen en gång för alla.

Skådespeleri

Den riktiga stjärnan är ju Hajen, men det som gör mycket av filmen är kommunikationen mellan Robert Shaw, Richard Dreyfuss och Roy Scheider ute på båten. De blir väldigt tajta ute på havet och det är underhållande att se deras dialog. Polischefen Brody och hans familj är de som står mest i centrum, och det som saknas från uppföljarna är att man får se ett familjeliv, hur Brody är inte bara som polis utan även som pappa. Det lägger till en extra dimension till filmen som gör den sevärd. Deras korta tid på duken kompenseras med hur mycket de tillför karaktärsutvecklingen.

Regi

För att vara en film som handlar om en mördarhaj äe Hajen en mycket engagerande och spännande film. Man blir engagerad för karaktärerna och för vad som ska ske med Amity. Karaktärsutvecklingen är superb. Greppet att inte avslöja hajen förrän sent i filmen, bidrar till att bygga upp spänning och mystik. När hajen väl dyker upp och visar sig på allvar tilltar farten och spänningen rejält. Vi är med de tre männen på båten Orca och känner oss utlämnade på havet. Dramatiken är mycket välgjord.

Replikerna och dialogerna är välskrivna och känns naturliga. Filmen har även den legendariska:

”You're gonna need a bigger boat.” - Chief Brody

Inga delar av dialogen känns onödig utan allt platsar bra. Väl värt att nämna är dialogen ombord på Orca när männen jämför sina ärr. Quint berättar sin historia från världskriget när han tjänstgjorde ombord på USS Indianapolis. Det bygger upp en kusligt spännande scen.

Produktion

Först bör nämnas att till en början är man mycket sparsam med att visa hajen. Vi får endast se korta glimtar av den och då knappast hela hajen. Ett grepp är vi får många ”point of view” scener. Det vill säga från hajens ögon sett. Detta blir alltså vinklar och scener som ligger utanför synfältet för t.ex en simmare. Att göra detta var ett mycket framgångsrikt tillvägagångssätt. När det begav sig så skrämde filmen upp badare från stränder.

I jämförelse med uppföljarna, som vi kommer till senare, ser hajen verklighetstrogen ut. Mycket tack vare att man har blandat bilder på riktiga hajar med den konstgjorda hajen, som Spielberg döpte till ”Bruce”. Dockan som de använt ser både verklighetstrogen och skräckinjagande ut. Hajar har lock som de drar för ögonen när de anfaller som gör att de ser livlösa ut. Detta lyckas man fånga med ”Bruce”. Robert Shaws dödsscen är något av det mest hårresande jag (Kristian) har sett, den har faktiskt även satt sig på hörselnerven. Detta talar om hur de lyckats med att göra hajen skrämmande.

John Williams har stått för det kända ledmotivet. Denna man har komponerat många kända filmteman. Indiana Jones, ET, Jurassic Park och Star Wars tillhör vad han lyckats tonsätta med bravur. Även här braverar han med sina komponerande. Det enkla rytmiska, dunkande och stegrande temat ger en känsla av att vara jagad.

Budskap

Havet och vatten har länge för mänskligheten varit en plats för myter och legender. Otalet människor har förlorat sina liv till havs när de mött sin överman mot naturens krafter. Alla mänskliga kulturer med kontakter med hav har myter om skrämmande havsmonster. Samtidigt som vi lockats och ibland tvingats ut till havs har det funnits en aspekt av att havet är något skrämmande. Detta faktum utnyttjas till max i Hajen i och med alla ”point of view” från hajen. Vi placeras i de positioner som vi är som mest sårbara i när vi är i vatten. Hajen fångar också upp skräcken för en monstruös och besinningslös ondska som vi inte kan kontrollera. På så sätt är vi placerade där vi är som mest utsatta. Allt detta visar att något inte står rätt till.

Vi förfasas över ondska och död som om det inte vore något naturligt. Är det då inte en naturlig slutsats att det faktiskt är något som är skevt med världen? Hur långt är vi inte från följande vision:

”Vargar skall bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap skall vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm som oxar. Ett spädbarn skall leka vid huggormens hål, ett avvant barn räcka ut handen mot giftormens öga.” - Jes 11:6-8

På något sätt måste dock ondskan bemötas och bemästras. Frågan är dock hur. Borgmästaren i Amity är mest ignorant för den faran. De tre män som är medvetna om faran blir nästan betraktade som outsiders.

”I think that I am familiar with the fact that you are going to ignore this particular problem until it swims up and BITES YOU ON THE ASS!” - Hooper

Det blir dessa tre män som slutligen beger sig ut för att bemöta ondskan. De otippade blir tillslut hjältarna.

”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” 1 Kor 1:26-31

Denna bibelvers uppmuntrar givetvis inte till att vara anti-intellektuella eller att förakta vishet. En sådan slutsats vore ytterst obiblisk! Dock ser vi på en princip att Gud inte alltid verkar såsom vi tänker. Ofta är Hans vägar upp och ner jämfört med våra. Det är snarare vi som är upp och ner och Han som är rättvänd. Tydligast ser vi det i att Han blir människan i en fattig familj i en liten stad i en avkrok i det romerska riket. Dock är detta världshistoriens gångjärn. När Gud blir människa i Jesus Kristus går Han in i våra förhållanden, Han lever livet som vi borde ha levt. Han är god och kärleksfull mot alla, även om det stundtals innebar hårda ord. Samtiden stod dock inte ut med Hans anspråk utan ville se Honom död. I det så dör han även döden som vi förtjänade. Hans största seger framstår som det största nederlaget. Samtidigt som det var en fasansfull händelse var det en fantastisk händelse. Därför kallas det trons mysterium!

”Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig.” - Gal 2:1

Två Tummar Upp för Hajen (1975)!!!

//Jönsson & Svensson

Det är alltid intressant när flera filmer med samma tema har premiär samtidigt. Två exempel är filmerna Deep Impact och Armageddon 1998 samt The Abyss, Deepstar Six, och Leviathan som alla hade premiär 1989. Den här sommaren har gått i dystopins och apokalypsens tecken. På bio alltså. Tillåt mig välja och vraka bland sommarens filmer.

 Vi kan börja med After Earth, M. Night Shyamalans nya rulle. En far och en son kraschlandar på planeten Jorden, tusen år efter att hemska händelser tvingade mänskligeheten att fly. Eftersom fadern är skadad, måste sonen ge sig ut och kalla på hjälp. Den hade en budget på 130 miljoner dollar, men drog in långt under det beloppet i biljettintäkter. Jag personligen har inte sett filmen, och det är jag glad för. Den ska visst ha tydliga scientologiska influenser i sättet den behandlar hur man förhåller sig till rädsla. ”Danger is real. Fear is a choice.” Och visst låter det i alla fall på sin höjd existentiellt. Enligt vissa källor var filmen till för att lansera Will Smiths son Jaden som actionstjärna, men publiken ville visst annorlunda. Shyamalan ser inte ut att återhämta sig sedan sin topp med Sjätte sinnet.

En annan film som inte haft premiär i skrivande stund är Pacific Rim, regisserad av Benicio del Toro. Reptilliknande monster stiger upp ur havet och attackerar mänskligheten. De bygger jättestora robotar för att slå tillbaka. Efter vad jag har sett av trailern tror jag det är en effektspäckad film, där skådespelarna och deras insatser får stå i ett mörkt hörn och damma. Vad jag menar är att effekterna totalt kommer att överskugga skådespelarna, som de har gjort i filmer som Jurassic Park, Godzilla och Day after tomorrow, för att nämna några filmer med katastroftema.

World War Z, regisserad av Marc Foster och baserad på Max Brooks roman med samma namn. En smitta breder ut sig över hela världen som nästan fullständigt förintar alla människor. Filmen är mycket olik boken, men det den och Pacific Rim har gemensamt är att den målar upp en hotbild mot planeten jorden. Yttre krafter kommer från något mörkt ställe för att förgöra allt som är gott och sant, och vi människor måste härda ut och slå tillbaka till varje pris.

Elysium, regisserad av Neil Blomkampf som ligger bakom District 9, behandlar ett helt annat tema, men förklätt i science fiction: Segregation. I framtiden bor de priviligerade på rymdstationen Elysium, medan de andra,  underklassen, bor kvar på den gravt alkoholiserade och medtagna planeten Jorden.  Matt Damon spelar mannen som får ett uppdrag som kan förändra situationen för både Elysium och den gamla Jorden.

Även Man of Steel kan klassas som science fiction, även om det är en välkänd ramberättelse. Fokus ligger på hur mänskligheten (främst den amerikanska) reagerar när utomjordingar tar kontakt och vill att en av deras egna utlämnas åt dem. Han har levt gömd på jorden under 30 år och hans namn är Kal-El.  Jag har sett denna rulle två gånger på bio, och för min del var det till största delen en stor besvikelse. Det allvar som de tvingar på Mannen av stål passar honom inte riktigt. Henry Cavill har nästan jämt en eller flera rynkor mellan ögonbrynen, och jag skruvar på mig i biostolen av obehag. Amy Adams spelar Lois Lane, men hon gör det inte med den bravur som Margot Kidder gjorde i de klassiska filmerna med Christopher Reeve. Och killen från  Matrix Reloaded och Matrix Revolutions spelar en general, och det får mig bara att tänka på de filmerna. Det de verkligen har fått till är actionsekvenserna, som efter mycket väntan äntligen kommer. Det slungas satelliter, folk blir kastade genom godståg och byggnader, ja, där blev jag riktigt nöjd.

Vi kan konstatera att biosommaren 2013 har haft science fiction tema. Även om filmerna inte har varit liknande i handling och upplägg som de exempel som nämndes tidigare så är det likväl intressant att notera att sci fi fortfarande är populärt. Sedan tidernas begynnelse har resultatet varit mer eller mindre lyckat( i form av biljettintäkter och popularitet), men vilka filmer som är bra eller dåliga är till syvende och sist upp till var och en som ser filmen. 

//Kristian, en av de två tummarna.

Kära läsare och besökare!

Som ni o frånkomligen märkt har det blivit ett uppehåll i vårat skrivande här på Två Tummar.
Nu har vi dock nöjet att berätta för er bloggen inte kommer läggas ned i och med Kristians flytt.

"You're gonna need a bigger boat." - Brody

Formatet kommer dock omarbetas helt. Vårt gamla stuk med inlägg uppdelade i synops, skådespeleri, regi, produktion och budskap kommer att upphöra. Istället kommer bloggen bli vår gemensamma platform där både jag och Kristian är skribenter. Temat kommer att fortsätta vara film och livsåskådning. Detta kommer att innebära att ni kommer se oss lägga upp separata inlägg om olika teman och ämnen. Våra ursprungliga vilja att koppla samlan berättandet som sker i filmvärlden med den stora berättelsen berättad av Den Store Berättaren kvarstår. I alla dessa förändringar kommer Jesus Kristus förbli centrum av bloggen. 

"Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran nu och till evighetens dag, amen." - 2 Petr 3:18

Recensioner kommer givetvis att dyka upp och kanske kommer det ett inlägg av klassiskt stuk ibland. Vi vet ännu inte hur det kommer se ut rent praktiskt eller när nästa inlägg kommer. 

På återseende!

"A hero can be anyone. Even a man doing something as simple and reassuring as putting a coat around a young boy's shoulders to let him know that the world hadn't ended." - Batman