Regi: Sergei Eisenstein
Manus: Nina Agadzhanova
I rollerna: Aleksandr Antonov, Vladimir Barsky, Grigori Aleksandrov med flera.

Detta ska ha varit Charlie Chaplins favoritfilm. Skeppet som används i filmen för att föreställa Potemkin hette egentligen Dvenadtsat Apostolov (de tolv apostlarna). Det var ett av dem skepp som sändes ut mot verklighetens Potemkin.

Synops

Året är 1905, Ryssland. Det var då ett land av osannolika orättvisor. I landet rådde utbredd fattigdom samtidigt som landet styrdes av en svinrik och förtryckande monarki. Revolution hänger i luften. På pansarkryssaren Potemkin kokar det över och besättning gör myteri. Vi följer sedan denna verklighetsbaserade händelse.

Skådespeleri
Det här är en stumfilm och skådespelarna spelar ofta över, och spelar mer med kroppen än med tonläge. Det är många miner och höjda ögonbryn och att man skakar på axlarna till exempel, för att visa vad man känner. Det kan man kanske ha en invändning mot om man inte är van vid stumfilm. Och det är inte vi. Det känns således fånigt med uppspärrade ögon och rykande på axlar och menande blickar och liknande. Men det görs förstås för att säga vad skådespelaren känner. Men vi är ändå inte riktigt vana med det och det får vi väl skylla på att vi har sett så många talfilmer.

Regi

Filmen är uppdelad i ett antal akter som styr berättartekniken. Själva berättartekniken har vi inget att klaga på utan storyn serveras för oss på ett bra sätt. Däremot ska sägas att det märks att filmen är en sovjetisk propagandafilm. Det är helt sant att tsardömet var ett förkastligt styre. Fast det blir fånigt i filmen när alla officerare, präster och affärsmän är ondskefulla förtryckare. I kontrast är allt vanligt folk, arbetare, vanliga soldater goda kamrater med hjärtan som kollektivt brinner för revolution.

Produktion

Filmens produktion är faktiskt riktigt imponerande. Det är många snygga kameravinklar. Sceneriet och kulisserna är toppen. Det är många effekter som t.ex i en scen då kaptenen hotar att hänga folk så fadear det in folk som hänger i masterna. Filmen är som bekant svartvit rakt igenom. Förutom då den röda fanan hissas som faktiskt är röd. Det är snyggt och bidrar till filmens revolutionära stämning. På så sätt är det en överraskande modern film. Den använder många grepp som många regissörer har återanvänt och det finns många filmer som hyllar denna film, speciellt tänker jag (Kristian) på barnvagnen som rullar ned för trapporna. En nästan exakt scen finns i De omutbara (1987) och säkert fler filmer. Effekterna är oerhört trovärdiga och det goda folkets lidande under de styrandes tyranni skildras väldigt detaljerat och osminkat. Det bidrar till att många tycker att den här filmen är så gripande.

Budskap

Denna film är ofrånkomligen en hyllning till den kommunistiska revolutionen. Observera att det vi nu kommer skriva om politiska ideologier är kraftiga förenklingar och generaliseringar. Vid 1925 var det kommunistiska styret etablerat i Ryssland och denna film gjordes för att hylla forna revolutionsförsök. Det är fullt förståeligt att det ägde rum uppror, upplopp och revolution i 1900-talets Ryssland. Landet är ett bevis för tesen att om man förtrycker ett folk tillräckligt hårt kommer de att revoltera. Man får nog säga att den ryska revolutionen ledde Ryssland ur askan in i elden. De gick från en vedervärdig förtryckande monarki till vad som skulle kunna vara den värsta diktaturen i mänsklighetens historia. Tanken med den kommunistiska revolutionen var ju att diktaturen skulle med tiden försvinna och ersättas av det klasslösa samhället. Här anser vi den största bristen inom kommunismen finns. Enligt kommunismen är människan god innerst inne och om man tar bort negativa sociala strukturer kommer vi att få ett gott samhälle.

”Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren." – Mark 7:21-23

Det är naivt att påstå att människan frivilligt avstår från totalitär makt. Visst har det funnits ”goda” enväldshärskare i vår historia men den typen av styre går alltid galet. Detta gäller således inte bara kommunismen. Övertron på människans godhet finns i många politiska ideologier. Som exempelvis inom liberalismen som anser att om man bara tar bort alla hinder för marknaden kommer vi få ett gott samhälle. I slutändan anser vi att Winston Churchill fick till det klockrent:

”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” – Winston Churchill

De politiska ideologiernas strävan och längtan efter en utopi är ett svar på att vi lever i en fallen och trasig värld. Vi kan dock inte åtgärda denna världens brist på egen hand. Vi kan göra goda insatser men världen behöver mer än så. Världen behöver djup och genomgående räddning. Vi längtar alla efter ett lyckligt slut:

”Tolkien goes on to argue that people sense that such stories [lyckliga slut. Vår anm] point to some underlying Reality.” – Tim Keller

Jesus har lovat att komma tillbaka. Då ska paradiset, himlen på jorden etableras. Vi kan förvisso få försmak på det redan nu men det ska etableras fullt ut när han kommer tillbaka. Det är den verklighet Tolkien, Keller och vi pratar om. Vi litar på det för att Jesus har lovat det:

”Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast.” – Hebr 10:23

En svag  stum tumme upp och en tveksam stum tumme till Pansarkryssaren Potemkin (1925)

//De stumma Jönsson & Svensson!

Regi: Edgar Wright

Manus: Simon Pegg, Edgar Wright

I rollerna: Simon Pegg, Kate Ashfield, Nick Frost, Lucy Davis, Dylan Moran, Peter Serafinowicz, Bill Nighy, Penelope Wilton

När vi ser filmens karaktärer se på TV så spelas nyhetsankarna och programledarna sig själva (kanske en subtil vink till Night of the Living Dead där nyhetsuppläsaren var en nyhetsuppläsare på riktigt).

Många av statisterna som flimrar förbi i början av filmen kommer att dyka upp senare som zombies. 

Filmer har oerhört många referenser till zombiefilmer och andra skräckfilmer. Den har även en hel del andra referenser inlagda. Att nämna alla dessa skulle ta ett helt inlägg och det avstår vi från.

Synops

Shaun bor ihop med sina college-vänner Ed & Pete. Pete har blivit en vuxen och proper man. Ed är en slusk. Shaun är tillsammans med Liz som börjar tröttna på hans stagnerade ungkarlsliv så ger hon honom en sista chans. En chans som han sumpar totalt och han blir dumpad. Shaun och Ed super sig fulla på favoritpuben The Winchester. Under natten spirds zombiesmittan i London. Shaun vaknar upp och inser att han måste ta tag i sitt liv!

Så med denna presentation är vi redo att skriva om filmen.  Vi kommer följa våra karaktärer så kommer det vara en del grovt språk. Därför kommer ni nu få se en kristen blogg med svordomar. You’re welcome!

Skådespeleri

Nick Frost och Simon Pegg har även varit med i Hot Fuzz och Paul, som är satirer på polisfilmer samt science fiction filmer. Det är inte bara de som bär hela filmen utan hela kompisgänget med Liz och mamman Barbara,  och paret Dianne och David. Men det är Shaun och Ed som står för de mesta av skämten och situationskomiken.  Skådespeleriet är överdrivet, over the top, men även när det gäller helgjutet och trovärdigt i de få allvarliga scener som finns. Alltid bidrar till att göra detta till en suverän komedi!

Regi

Filmen dräller av pikar och referens till andra zombiefilmer. De är mycket smart placerade och utförda. Mycket bra! Ett exempel är mot slutet av filmen då vi från TVn hör att teorin att zombieinvasionen orsakats av infekterade apor har avfärdats. Men en av de tydligaste är ju denna:

”WE'RE COMING TO GET YOU, BARBRA!” - Ed

Filmskaparna är mästare på att göra filmen snygg och smart. Simon och Nick var båda sedan tidigare etablerade komiker i Storbritannien. Det är ingen simpel parodi. Utan gjord med kärlek för t.ex Romeros filmer. De lyckades så bra att de båda fick statistroller i Romeros Land of the Dead (2005). Shaun bläddrar mellan kanalerna på TV och missar nyheterna om zombieinvasionen. Dock bildar zappandet meningar som ger oss tittare nyheten. 

"[Shaun is channel hopping; Channel 4 News]

Krishnan Guru-Murthy: Though no one official is prepared to comment, religious groups are calling it Judgement Day. There's...

[VH1, playing "Panic" by The Smiths]

Morrissey: – Panic on the streets of London...

[ITV News]

Newsreader: – as an increasing number of reports of...

[Football]

Commentator: – serious attacks on...

[Five News]

Newsreader: – people, who are literally being...

[Nature documentary, leopards eating a gazelle]

Narrator: – eaten alive.

[Sky News]

Jeremy Thompson: Witnesses' reports at best are sketchy, but one unifying detail seems to be that the attackers in many instances appear to be...

[T4]

Vernon Kaye: – dead excited to have with us here a sensational chart topping...

Filmen är mycket smart skriven och detaljerad. Uppmärksamhet krävs! Mycket händer i bakgrunden och det är många detaljer. Mycket välskriven film alltså! Ingen larvig parodi utan det är just en brittisk romantisk komedi med zombies!

Produktion

Fotot är snyggt. Det finns även många detaljer rent filmiskt. Med andra ord ska man ha både ögon och öron öppna när man ser denna film. Mycket kreativitet har lagts ner på att skapa denna fantastiska blandning av genrer. Det gott om jumpscares och roliga kameravinklar. Zombierna är oerhört välgjorda. De lämnar inget övrigt att önska.   

Budskap

Vad fyller vi egentligen livet med? Hur ser vår vardag ut? Hur ser vår syn på arbete ut? Är livet som att vara levande död genom vardagen längtandes efter helgen? Sedan visar  sig helgen också vara rätt monoton och meningslös?

”If I don't do something, I'm going to end up going into that pub every night for the rest of my life like the rest of those sad old fuckers, drinking myself to death and wondering what the hell happened.” - Liz

Shaun är verkligen en tonåring (engelska: adolescent) i manskropp. Inte för att moralisera över TV-spel eller att hänga på puben men Shaun är omogen. Det märks främst i hans attityd till sitt jobb. Hans jobb ser han bara som en sysselsättning för pengar som han måste tråka sig igenom. Tanken med jobb är dock att ära Gud. Shauns sätt att hantera relationen till Liz är även den omogen. Han glider bara med och tar inget ansvar för relationen. Slutligen är Shaun omogen i förhållande till sina föräldrar. Han har inte försonats med sin styvfar och han har en relation till sin mamma som inte är vuxen. Hans liv har stagnerat! Ska vi leva ett liv av stagnation eller helig glöd?

”Att leva ett andligt liv innebär inte att leva ett passivt liv, för det andliga livet är en positiv kraft där våra dygder får växa till mognad och fulländning, till en harmoni utan inbördes motsägelser.” - Påve Shenouda III

Hela hans liv kraschar när Liz dumpar honom. Medan han sover ruset av gårdagens pubrunda översvämmas London av en zombieinvasion. Han drar till affären, helt innesluten i sin egen värld, och missar totalt vad som hänt och händer runt honom. Hans liv är så monotont och han är så bakfull att han inte märker att det är zombier överallt.

Shaun beger sig ut för att styra upp sitt liv. Han konfronterar sina misstag och sitt livs sunkighet. Han konfronterar även sin egen ovishet och växer upp under de timmar som filmen utspelar sig snabbare än vad han gjort de senaste åren. Mot slutet är han beredd att ge sitt liv för Liz för att försvara henne när de tillsammans ska ge sig ut och kämpa mot zombierna som övermannat puben. Han har dock fortfarande mycket att jobba med. Liz och Shaun lever ett slackerliv som är snäppet bättre än tidigare. Hur ska vi då styra upp våra liv? Vem bestämmer vad som är dåraktigt och vist? Rätt och fel? Som kristna tror vi på en objektiv standard rotad i Gud. Är vi då bättre än andra?

”Christians don’t become perfect but they do get they’re lifes resorted and they can’t do it themselves. They rely on God.” James Harleman

Det är Gud som förvandlar oss. När han ger någon frälsande nåd som kommer förvandlande nåd att följa. Det är Guds verk i oss som vi får delta i. En process som på teologiska kallas för helgelse. Den innebär ansträngning och kamp. Det är dock inte för att förtjäna Guds nåd utan på grund av att den givits till oss oförtjänt. Det är nåden omsatt i kamp. 

”As we tackle the disciplines of a godly man, we must remember it is a matter of grace from beginning to end.” - R. Kent Hughes

Några avslutande ord till sist: man kan se det kristna livet som en sorts uppvaknande. Ett omvänt zombieblivande. Innan vi kristna mötte Gud var vi andliga zombier, andligt döda. 

”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder.” -Ef. 2:1

Men Gud har som sagt  gjort oss levande genom att Jesus dog för oss på korset och vi har fått nytt liv genom Honom. Oh, vilket fint slut!
 

Två Tummar Upp för Shaun of the Dead (2004)!!!
//Jönsson & Svensson

Regi och manus: George A. Romero

I rollerna: Lori Cardille, Terry Alexander, Joe Pilato, Sherman Howard och Gregory Nicotero m.fl

Från början hade Romero planerat för en större vision för den här filmen, där forskare bodde i en fästning ovan jord och blev beskyddade av militären som levde under jord. Den inkluderade också en mindre armé med ”dresserade” zombies. Romero berättar i en dokumentär på specialutgåvan att han först brukar skriva ett stort långt manus där han inte ger sig några begränsningar, och sedan börjar skära ner på det i takt med att budgeten begränsas.

Synops

Några överlevande lever i en bunker under en zombieinvasion. Gruppen består av några soldater och forskare. De är sammansatta av regeringen för att komma på en lösning på zombie-epidemin. Gruppen har tappat kontakten med andra fästen och spekulerar nu i om de är ensamma kvar. Ju mer tiden går, desto mer outhärdlig blir gemenskapen i bunkern, medan de odöda flockas utanför. I centrum i filmen står den hårdkokta kvinnan Sarah. Vem kan hon lita på när gruppen börjar spricka?  

Skådespeleri

Återigen går våra åsikter isär här, Clas föredrar Night of the Living Dead av Romeros filmer. Vi är dock ense om att ryktet om att denna film har mycket överspelande är helt sann.

Lori Cardille spelar den hårdhudade tjejen Sarah. Utan tvekan är hon filmens bästa skådespelare. Hon lyckas spela hård utan att överspela och hennes mjuka sidor kommer fram naturligt. 

Terry Alexander och Jarlath Conroy spelar radarparet John och McDermott. De gör ett strålande jobb som ett radarpar. De är två färgstarka karaktärer som är väl spelade. 

Övriga skådis är rätt sunkiga och slätstrukna. De har dock en viss charm som bidrar till en fröjdefull b-films känsla.

Regi

Romero fick inte så fria tyglar som han ville och han hade rätt stora visioner för Day of the Dead. Resultatet blev en mindre genomgripande film, den känns inte lika omfattande. Han verkar dock ha gjort det bästa av situationen. Det är en gedigen ensemble karaktärer han har satt samman i en situation där det råder oklarheter om vad som är uppdraget för gruppen. Det finns en underliggande ton av svart humor i gruppens oförmåga att samarbeta. Den mörka humorn får sin fulla blom i Dr.Logans experimenterande med de levande döda som blir allt mer absurda ju längre filmen går. 

Produktion

Filmen har en smått legendarisk början. Sarah sitter i ett rum och hon går fram emot en vägg. Plötsligt kommer det utan en massa zombiearmar ur väggen. Hon vaknar till och vi inser att vi började filmen mitt i en mardröm. Det kan tyckas konstigt då det inte leder någonstans. Men det sätter tonen på ett fint sätt. Den första riktiga scenen i filmen är hur några av våra överlevare landar med en helikopter i en till synes övergiven stad. Till ekot av deras rop efter andra överlevande får vi se bilder från stan och det kaos som ägt rum. En vindpust blåser förbi och en tidning landar mot en kant och i stora, svarta olycksbådande bokstäver lyder förstesidesrubriken ”The dead walk!”. Plötsligt kryllar det av zombies och våra överlevare kan inte annat än att bege sig iväg med helikoptern. Denna del är mycket väl utförd. Den övergivna stan bär tydliga märken av att något fruktansvärt ägt rum. Även om det kanske inte är medvetet har säkert 28 dagar senare tagit lärdom av denna scen.

Filmen i övrigt utspelar sig i huvudsak i bunkern och grottorna. Sceneriet är snyggt och ruggigt. Ändå blir det inte uttråkande. Vi får en del scener i tunnlarna av grottan som är mycket bra. Ljussättningen är här helt suverän. Mycket mörker och skuggor bidrar till en spännande känsla. Det här kan vara filmens mest spännande del. Våra karaktärer har inga vapen och springer omkring i en mörk labyrint samtidigt som stönandet av zombierna ekar genom gångarna.

Zombierna är snyggt sminkade och ser ut som levande döda, en klar förbättring från Dawn of the Dead. Alltså har Day of The Dead de bästa sminkeffekterna av Romeros tre klassiska filmer. Enligt vår åsikt är detta den mest våldsamma och blodigaste av de alla. Romero ville flytta gränserna redan med Night of the Living Dead och han har verkligen flyttat fram gore-gränserna i och med Day of the Dead. Mycket skickligt utfört är det faktiskt. Tack vare Tom Savinis verklighetstrogna sminkeffekter. Det är inte tal om humoristisk gore som vi kan se i t.ex Braindead. 

Budskap
Gruppen som vi följer är likt gruppen i Night of the Living Dead en grupp som med seriösa problem att samarbeta. Denna grupp är dock annorlunda. Den består inte av en grupp civilister som träffar på varandra i ett hus under pågående zombieinvasion. Nej, detta är en sammansatt grupp av soldater och forskare samt två tekniker till helikoptern. Till sitt förfogande har de en rejäl bunker. Deras utgångspunkt är alltså god. I bunkern finns goda möjligheter att förvara förnödenheter och kanske även odla ny mat och samla/rena vatten. Bunkern verkar dessutom vara omöjlig för zombier att ta sig in i. Så även om gruppen börjar få ont om ammunition och vetenskaplig utrustning så har de en bra start. Utöver det så skulle gruppens samlade kompetens ge en god chans för gruppen att överleva zombieinvasionen. Fast, ändå så är deras tillvaro inte så bra.

”We're in a desperate situation here! We need each other. Can't we just get along?” - Sarah

Gruppen lider av allvarliga problem i förmågan att lyssna på varandra. Soldaterna är endast intresserade av snabba resultat och forskarna vill ha nya zombier att experimentera med. De två civilister som bemannar helikoptern vill helst bara överleva, gärna på en söderhavsö. De olika fraktionerna spretar alla åt varsitt håll vilket gör att gruppen börjar spricka i sömmarna för att sedan brista. De är en sammansatt grupp som satts samman utan ett konkret uppdrag. De har inget mål att sikta på och sträva mot tillsammans trots sina olikheter. De har inget ledarskap med helhetssyn. Avsaknaden av mål och helhetssyn får alla att vara som yra höns. Yra höns med muskler och vapen. Yra höns med förmåga att göra skada.

”Maybe if we tried working together we could ease some of the tensions. We're all pulling in different directions.” - Sarah

”That's the trouble with the world, Sarah darlin'. People got different ideas concernin' what they want out of life.” - John

Vi sliter och drar åt olika håll. Det främsta problemet är kanske inte främst olika viljor utan just att man sliter och drar. Precis som våra problem främst kanske inte är olika intressen eller mål, vi ska ju inte vara en färglös, grå homogen massa. 

”What’s really wrong with the world? Why can the world be such a miserable place? Why is there so much strife between nations, races, tribes, classes? Why do relationships tend to fray and fall apart? Jesus is saying: We are what’s wrong. It’s what comes out from the inside. It’s the self-centeredness of the human heart.” - Tim Keller

Denna sanning brukar ofta framkomma tydligt i zombiefilmer, generellt är det vanligt i hela den postapokalyptiska genren. Karaktären Carnegie i The Book of Eli är ett superbt exempel på detta. Detta kan göra att dessa filmer ofta uppfattas som rätt mörka. Vilket är en korrekt observation då de på ett eller annat sätt exponerar det mänskliga hjärtat. Vi vill inte säga vi bara är onda, men ondska finns impregnerad i varenda del av vårt mänskliga väsen. Lyckligtvis lever vi ett land där det finns en rättsstat och polisväsende. Det gör att vår ondska inte får sitt fulla utlopp. 

Utöver finns vårt samvete kvar även om det är rubbat och skadat. Vad får oss att tro allt detta? Dels är det via Bibelns undervisning om vårt mänskliga tillstånd men också genom att skåda ut i världen, i historien och våra egna hjärtan. Ta till exempel när Rom föll eller när Nazityskland kollapsade. Kaos, stölder, mord och allehanda otrevligheter. Det blir de med tillräcklig styrka som har någon form av oorganiserat godtyckligt skräckvälde över alla andra. Om och om igen visar oss historien destruktiviteten i det mänskliga hjärtat. Detta får oss säkert att låta som dystergökar. Vi vill ändå föra fram detta då det är vad vi tror är sanningen. Fast det är bara halva sanningen. Nu kommer resten av sanningen:

”If God is loving and good, he must be angry at evil - angry enough to do something about it.” - Tim Keller

Det hela sanningen inbegriper en nådefull Gud som är aktivt involverad i sin stökiga skapelse för att ställa den tillrätta. Det är på grund av Hans nåd som saker inte är värre än vad det är. Det finns fortfarande godhet och kärlek. 

”Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. Bevara också din tjänare för fräcka människor, låt dem inte ha makt över mig, så blir jag fullkomlig och fri från svår överträdelse. Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig, Herre, min klippa och min återlösare” - Ps 19:13-15

Det där är slutvinjetten och klimaxet på en psalm i Bibeln som handlar om att vi kan se Guds storhet i naturen och hur rätta Guds bud är. Detta för oss in en bön av syndabekännelse. Notera uppbyggnaden. Det börjar med en bön om hjälp från intre hot, ”fräls mig från mig själv”. Sedan om en bön om yttre hot, om att motstå frestelser och möta förföljelser på ett gott sätt. Det hela avslutas med en kort lovprisning och en bön om att ens egna liv ska få bli en lovprisning. 

David har skrivit psalmen är fullt förvissad om att Gud är hans klippa och återlösare (ungefär befriare). Därför vågar han vända sig till Gud med all sin ondska. David trodde på Guds löften om en befriare, löften vi sett uppfyllda. Det finns en plats där ondskan har blivit konfronterad och gått förlorande ur striden. Den platsen är Jesu kors. All vår ondska lades på den enda människa som kan ta titeln god så att vi som inte är goda kan få räknas som goda. Det, kära läsare, är historiens största och bästa nyheter! Med sin död så dödade Jesus Döden. Med sitt eget liv krossade Han Döden. Genom sin uppståndelse vändes Döden upp och ner och mötte sitt nederlag. Han återför de yra hönsen under sina vingar. Han försonar människor med sig själv och med varandra.

"Come, my Way, my Truth, my Life :
Such a Way, as gives us breath :
Such a Truth, as ends all strife :
And such a Life, as killeth death." - George Herbert

En Tumme Upp och En Svag Tumme Upp för Day of Dead (1985)!!!

//Jönsson & Svensson

Regi och manus: George A. Romero

I rollerna: David Emge, Ken Foree, Scott H. Reiniger och Gaylen Ross med flera.

Skräckregissören Dario Argentos band The Goblins stod för hela soundtracket (förutom det som täcks av stock music) och som tack fick Argento göra en europeisk klippning av filmen, som kallas The Argento Cut. Filmen finns i oerhört många versioner men de mest kända är The Director’s cut, Romero version och Argento cut. Statisterna som ställde upp i filmen fick 20 dollar, en lunchlåda och en Dawn of the Dead t-shirt som tack.

Synops

Två SWAT-poliser, en pilot och en journalist blir överrumplade av en zombieinvasion och flyr i en helikopter. De hittar en shoppinggalleria där de gör sig hemmastadda. De upptäcker snart att zombierna inte har tappat sin shoppinglust i och med att de blev odöda...

Skådespeleri

Skådespeleriet känns väldigt B, ungefär på samma nivå som i Night of the Living Dead (1968). Skådespelarna i Day of the Dead är bäst, enligt Kristian men det kommer vi till i ett senare inlägg. Clas föredrar dock de i Night men detta kan vara för att vi har färre karaktärer och därmed möjligheter till karaktärsfördjupning. Här i Dawn så är det många statister som gör rätt sunkiga insatser.

Bland de fyra huvudrollsinnehavarna är det Peter, spelad av Ken Foree, och Roger, gestaltad av Scott H. Reiniger som ger det mest positiva intrycket. Gaylen Ross spelar en stark kvinna Franny, som vill klara sig själv och inte skriker en endaste gång under filmens gång. Romero bad henne skrika vid ett tillfälle men hon sa nej och menade att hennes karaktär var en stark kvinna. David Emge som spelar Stephen, också kallad Flyboy, är urusel på att skjuta och är inte lika karismatisk som till exempel Ken Foree eller Scott H. Reiniger. De bästa skådisarna är Foree och Reiniger, de gör ett fint radarpar. De andra två känns lite styltiga och levererar inte riktigt levande karaktärer, men det kan ju bero på att de är chockade över hela situationen och bearbetar det på ett annat sätt än de mer vapenvana karaktärerna.

Regi
Filmen börjar kaotiskt. Romero försöker göra sitt bästa att skildra kaoset på en TV-station under pågående zombieinvasion. Han lyckas dock rätt dåligt. Det är ett rörigt gytter av dåliga statister. Inga bra början alls. Det är rörigt i början men det är kanske meningen, men det är statisternas insatser som man verkligen bör klaga på. Folk springer hit och dit och ingen är överens om vad som bör göras, alla ropar bara sina åsikter mot varandra och hoppas att den som ropar högst är den som får bestämma.

Filmen blir bra först när våra huvudkaraktärer kommer till shoppingcentret. Därifrån är filmen ömsom actionfylld och ömsom långsam. Romero lyckas förmedla en känsla av meningslöshet och apati genom att växla ner tempot avsevärt. Här har folk lyckats hitta kommenterar till vårt konsumtionssamhälle och det har vi anledning att återkomma till. Karaktärsutvecklingen är helt ok men vi vår inte samma närvaro som i Night. Vi får god tid på oss att lära känna alla karaktärerna och det gynnar filmen, även om vi som tittare blir lite rastlösa i dessa extremt långsamma partier, när de håglöst stirrar på sin spegelbild eller sminkar sig omsorgsfullt men till ingen nytta.

Produktion
Urk säger vi bara! För zombierna alltså. Sminkteamet har misslyckats fatalt. Vad är då som är en sån katastrof? Jo, de är helt blåa! Urk! Vilket misslyckande att zombierna är misslyckade i en zombiefilm. Statisterna sköter sin ”zombie shuffle” till belåtenhet men det är sminket som gör att vi inte blir övertygade.

I övrigt håller produktionen en god kvalité för att vara en independentfilm med låg budget. Att det mesta av filmen utspelar sig i en galleria gynnar filmens miljöer och ger många möjligheter till varierade scener. Det vore ju en av de ställena man bör ha tillgång till under en zombieinvasion, eftersom det finns både mat och kläder att tillgå, och förmodligen ingen som kan ta betalt för det. Vilket också våra hjältar drar nytta av.

Detta var under en tid då fristående filmmakare fortfarande kunde få en syl i vädret och få sina filmer sedda, relativt kända och distribuerade. Vi vet inte om det är så idag. Nu är kanske konkurrensen ännu hårdare från andra medier eftersom youtube möjliggjort det för alla med en kamera att lägga upp hemmagjorda filmer på youtube, på gott och ont.

Budskap

”Livet går inte i repris. Lev nu!” - okänd

Många tycker väl detta är citat är klokt och försöker leva därefter. Vi släpper loss vår passion. vi släpper loss det på relationer, sex, välgörenhet, resande, mat och shopping. Shopping står i fokus här i Dawn of the Dead.

”Stephen, I'm afraid. You're hypnotized by this place. All of you! You don't see that it's not a sanctuary, it's a prison! Let's just take what we need and get out of here!” - Frannie

Kritiken som filmen har mot det moderna konsumtionssamhället är att det kan ta sig ytterligheter av att vara hjärndött. Där konsumenterna glider runt i konsumtion likt zombierna i shoppingcentret drivna av endast passion. Är detta då ett inlägg där vi vill göra gällande att passioner är felaktiga och bör dövas? Nej! 

”As far as he [Pascal - vår anm] was concerned, seeking one’s own happiness is not a sin; it is a simple given in human nature” - John Piper

Alla söker vi glädje. Vi vill inte bara göra gällande att denna passion är något helt korrekt utan även att vår passion är för svag. Framförallt är den riktad åt fel håll. Som ni läsare gissat är det Gud vi anser vad ska eftertrakta ha att passion för. Inte så att Han blir medlet för njutning. Han är slutmålet för vårt sökande i livet. Vi ska söka att ha vår fulla tillfredsställelse i Gud. Det handlar om att söka det högsta goda, Gud själv och Hans ära.

”If God contain the fullness of all good things in himself like an inexhaustible fountain, nothing beyond him is to be sought by those who strike after the highest good and all the elements of happiness” - John Calvin

Nu kanske nån invänder att vi vi gör njutningen till vår passion och gud högre än Gud. Så är det inte utan det handlar om att finna tillfredsställelse och allt vi söker i den Evige.

”...glädje i HERREN är er starkhet.” - Neh 8:10

Den irländska psalmen Be Thoue My Vision från 500-talet har en vers som klockrent sätter fingret på att ha Gud som sin främsta skatt.

"Riches I heed not, nor man's empty praise:
Be thou mine inheritance now and always;
Be thou and thou only the first in my heart;
O Sovereign of Heaven, my treasure thou art."

Vissa kanske tycker det verkar som vi förespråkar en världsfrånvänd filosofi här. Så är det inte i heller! Bibeln säger inte bara att Gud förespråkar det som är rätt utan att ha gläds i det. Så ska vi göra också. 

”When a person delights in the display of the gloriuos grace of God, that person will want to see as many displays of it as possible in other people” - John Piper

Alltså att söka sin fulla tillfredsställelse och glädje i Gud leder till att man vill se denna flöda ut till andra. Detta kan föra in en på tuffa livsvägar och även lidande. Därför är det så centralt att det är i Gud vi har vår passion. Då vet vi att vi kommer få den högsta glädjen senare, i det nya livet. Detta kräver en rätt radikal omvandling av ens liv. Relationer, sex, välgörenhet, resande och shopping är inte dåliga ting. De kan tvärtom vara goda ting men som högsta ting är de värdelösa då de inte har evig glädje. Målet och meningen med våra liv tycker vi sammanfattas bra så här:



”The chief end of man is to glorify God and enjoy Him forever” - Westminiser Catechism



Ära Gud och njuta av Honom! Det innebär alltså att vi får leva så att universums skapare får ära. Som i en kärleksrelation får vi söka Honom för att njuta av Honom. Låter det flummigt? Då kan vi förklara kort hur det sker, genom Bibeln, kristna gemenskapen, bönen, nattvarden, gudstjänsten och tjänandet av andra i ord och handling. Som ni märker så går det ihop att ära Gud och njuta av Honom. Det är precis det vi vill få fram. Detta kanske inte är ett enkelt liv men det är ett liv med passion, mål och mening. Detta är ett liv som när det slutar egentligen inte slutar. 

"Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran från dig går under, du förgör alla som trolöst sviker. Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, Herren, för att kunna tala om alla dina gärningar." - Ps 72:25-2

En dag ska vi få vakna upp ur vår grav och på grund av Jesu försoningsverk på korset fullt ut få njuta av gemenskapen med Gud och varandra. Det finns många bilder av detta i Bibeln, varav en är en festmåltid. Du är bjuden! Även om vi i detta liv bara fått en försmak av detta så kan vi med säkerhet säga att det blir en festmåltid med mycket större passion och glädje än den som Fran och Stephen hade i filmen.

 
En Tumme Upp och En Svagare Tumme Upp för Dawn of the Dead (1978)!!!
//Jönsson & Svensson