Eftersom det inte finns någon trailer fick det bli en fan-made.
Regi: Olle Hellbom. Efter en bok av Astrid Lindgren. I rollerna: Staffan Götestam, Lars Söderdahl, Allan Edwall, Per Oscarsson, m. fl.

Synops

Bröderna Lejonhjärta är en film som kanske vi alla känner till. Men bara för ordningens skull berättar vi ändå vad den handlar om. Medan 9-årige Karl "Skorpan" Lejon är sjuk berättar hans bror Jonatan om landet Nangijala, ett magiskt land bortom stjärnorna, en sorts paradistillvaro på många sätt. Kort därefter kommer både Skorpan och Jonatan till Nangijala där de måste kämpa mot den onde fursten Tengil och hans förtryckande styre i Törnrosdalen. Filmen är dels inspelad i Århus i Danmark, dels på Island och dels vid körsbärsträden i Kivik i Skåne. 

Skådespelare

Eftersom den här filmen har något av en särställning bland barnfilmer är det lite svårt att recensera den neutralt. Men det vi kan säga är att skådespelarna anstränger sig för att hålla filmen så troget Astrid Lindgrens förlaga som möjligt. Speciellt Staffan Götestam gör en stabil och bra insats som Jonatan Lejonhjärta. Jag (Kristian) har inte hört om honom varken förr eller senare, men det är det inte den här rollen som satte honom på kartan, och alla minns honom som han som spelade Jonatan Lejonhjärta? Även Allan Edwall gör en sympatisk prestation som Skorpans "farfar" Mattias. Mycket av hans humor får oss tittare att dra på munnen, och det påminner även en del om den sorts humor som Astrid Lindgren hade. 

Kort sagt så gör skådespelarna sitt bästa men även miljöerna berättar sin del av historien genom att vara ödsliga, lantliga eller innehålla väldigt mycket klippor.

Regi

Bra, välskriven och spännande är de kärnfulla ord Clas yttrar när jag frågar honom om vad han tyckte om regin. Han, och även jag, tycker det känns lite illa valt att en av frihetshjältarna heter Orvar, precis som 40-talisterna som ibland brukar kallas för "jätteproppen Orvar", som stoppar upp arbetsmarknaden för oss andra, eller Stånk-Orvar, som sålde korvar i en Lindeman sketch av Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Kristian hade lite svårt för de plötsliga hopp som ibland skedde i klippningen, som säkert stämde men som han var lite oförberedd på. Frågan om liv och död tas upp på ett omtänksamt sätt, med tanke på att det är en barnfilm. Det märks att Astrid inte tyckte att barn var bakom flötet utan hon kunde tala klarspråk med dem om detta. Det överförts väl till film och manus. Eftersom detta är universella frågor fungerar detta även för en vuxen publik. För övrigt kan Braveheart slänga sig i väggen när den jämförs med denna frihetsfilm!

Foto/Scenografi

Vi tycker att det är snyggt att filmen börjar i sepiaton för att senare gå över i färg. Kostymerna och frisyrerna på bröderna andas omiskännligt 70-tal, tyvärr, kan en del säga. Andra kan tycka att det är charmigt. Inspelningsplatserna är sanslöst vackra och skiftar mellan  de blommande körsbärsträden och ogästvänliga vulkanlandskap på Island. Tengilsoldaterna är sjukt snyggt gjorda anser Clas, och det som gör det är deras enhetliga och mörka kläder. Stämmningen är verkligen att de är hotfulla ockupationssoldater. Att filmen har haft en gedigen budget märks, den var för sin tid den dyraste familjefilmen i Sverige. Slutstriden är välkoreograferad och känns intensiv. Något som kan förvåna i en svensk film. 

Budskap

Som vi tidigare sagt så tar filmen upp de stora ämnen som döden och livet efter detta. Men vi ska börja i en helt annan ände, nämnligen vuxenblivande och mod. 

"Det finns saker man måste göra trots att det är farligt, annars är man inte en människa utan bara en liten lort." - Jonatan

Det är uppenbart att detta är ett av filmens underteman då det är ofta återkommande. Att växa upp och möta faror är en central del av mänskligt liv. Det handlar om att möta ensamhet, yttre faror och liknande. Hur sådant hanteras under uppväxtåren påverkar livet framöver. Utan att vara skolad i utvecklingspsykologi så verkar Astrid ha varit medveten om detta. Hon har säkerligen en ambition att fostra den yngre generationen i livsmod. 

"Vaka, stå fasta i tron. Var manliga och starka!" - 1 Kor 16:13

Dessa ord skriver Paulus till en kristen församling med syfte att fostra dem i mod. Vad baseras då ens mod på? I filmen säger Jonatan följande till Karl:

"Bli inte rädd nu Skorpan, kom ihåg att du heter Lejonhjärta."

Där ligger modet fast grundat i efternamnet. Precis så är det för den kristne. I vår samhörighet med Jesus Kristus har varje kristen den stämpeln på sig. Ordet kristen betyder faktiskt "liten Kristus". Så fatta mod du som är kristen, kom ihåg att du är en liten Kristus! Gör det som skrämmer dig fastän du är rädd. Det är mod. 

Frihet är även det ett centralt tema. Det är också en av de universiella frågorna. Alla kulturer i alla tider har haft legender, sagor och berättelser som uttrycker en frihetslängtan. Bibeln bejakar denna frihetslängtan. Vår värld och tillvaro är ockuperad av en främmande makt. Precis som Tengil Törnrosdalen, intog den makten världen med falska löften om att vara en befriare. "Gör uppror och bli som Gud, bli fria från Honom" ljög satan för människor. Och vi lydde honom. Som de trogna läsarna vet så tror vi faktiskt på en befrielse. En befrielse som hänger på att Jesus kom och dog för vår skull. Hans stora segerrop är när han på korset ropade:

"Det är fullbordat!" Joh 19:30

Vi som är kristna lever i hoppet om denna frihet. Det som satte igång upproret mot Tengil var en vit duva. I kristen symbolik står en vit duva för Den Helige Ande. Gud själv som drar icke-kristna till sig och tar sin boning i den kristne. Nu är detta jättestort ämne. Kortfattat kan man säga att Den Helige Ande ger oss försmaken på den kommande friheten. Precis som den flygande duvan i filmen förebådade friheten för folket i Törnrosdalen. Filmen slutar på ett mycket vackert sätt, på en gravsten står det att de båda bröderna vilar i väntan på uppståndelsens morgon. Det är vår framtida frihet:

"Sjung du min dal, 
med brinnande röst, 
tyst dina heta sånger. 
Sjung markens gräs 
och susa vart träd 
sakta om dagen som kommer. 
Sjung källa och flod 
sjung stenar och gräs, 
ge oss till tröst era sånger. 
Och sjung du min dal 
och brinn i din tro 
på frihetens dag som kommer."

Två Tummar Upp för Bröderna Lejonhjärta! (FREEEEEEEDDDOOOOMMM!!!)
/Jönsson & Svensson

Psycho (1960) regi: Alfred Hitchcock. Manus: Joseph Stefano efter en roman av Robert Bloch. I rollerna: Anthony Perkins, Janet Leigh och Vera Miles m.fl. 

Synops

Sekreteraren Marion Crane kommer över en större summa pengar som hon stjäl från sin arbetsgivare. Hon beger sig ut på flykt, byter bil och gör ett ödesdigert stopp vid Bates Motel. När hon inte dyker upp efter en vecka börjar hennes syster och hennes pojkvän att leta efter henne tillsammans med en privatdetektiv. 

Skådespelare

Det finns en fördom om äldre filmer att skådespeleriet är sämre, men Psycho är i en helt egen klass. Anthony Perkins   som motellägaren Norman Bates är den jag (Kristian) minns bäst efter första genomtittandet. Det är inte en film man glömmer i första taget. Clas anser att man känner med alla huvudpersonerna från början, de vinner tittarens sympati, men man inser ganska snart att det är något allvarligt fel med Norman Bates. 

Insatserna är överlag väldigt bra och övertygande, och själva filmen är mer en deckare än en skräckfilm, även om den har vissa element som kan kvala in som skräckfilm. 

Regi

Det märks att Hitchcock har talang. Storyn är välskriven och känns tät. Efter filmen känner man sig tillfredsställd över att ha sett ett sådant mästerverk. Dialogerna sitter som de ska och bidrar alla till att få filmen att gå frammåt. Ingen av dialogerna eller scenerna känns som onödig utfyllnad. Det stora twisten i sluten utvecklas på ett spännande sätt. När man ser om filmen märker man av subtila hintar om vad som kommer att avslöjas framöver. Psycho har en hög nivå av kuslighet när Marion kommer till motellet och filmen har endast två-tre "jump-scares". Det är bra filmskapande!

Foto/Scenografi

Scenografin och fotot är en fröjd för ögat. Hitchcock använder sig mycket av kameravinklar och det är ganska ovanligt i film nuförtiden. Också ljuset skiftar för att ge ledtrådar om det är en hotfull scen eller en "vanlig". Detta är förstås vanligt i film men här görs det konsekvent och effektivt. Det svartvita fotot bidrar till ruggigheten när det regnar, och kontrasterna blir även mer synliga. 

Budskap

Ett snyggt grepp är att Marion i början av filmen har vita kläder på sig men när hon bestämt sig för att sno pengarna har hon svarta kläder på sig. Nedsvartad av sin gärning påbörjas hennes flykt som får fasansfullt slut. Även Norman Bates flyr från hemska gärningar. Han flyr rakt in i ett vansinne med starka psykotiska drag. Detta är ett av mäsklighetens fundamentala problem. Vi flyr. Detta har vi gjort ända sen vi vände Gud ryggen. Bibeln uppmanar oss att göra något helt annat:

"Smaka och se att Herren är god, salig är den människa som flyr till Honom." (Ps. 34:9)

Att Hitchcock är en skicklig historieberättare råder det inget snack om. Anledningen till det är att han är skapad till Guds avbild; Gud, som är den främsta Berättaren. Bibeln är historien om skapelsen, vårt uppror mot Gud och  Hans räddningsplan för oss. Trots vårt uppror får vi fly till Gud. Fly från vårt egna uppror. Han är god och den som tillhör Honom utlovas evigt liv.

"Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från   de döda, skall du bli frälst." (Rom. 10:10)

Två Tummar upp för Psycho (1960) (fast läskig)

// Jönsson & Svensson