Två Tummar

Senaste inläggen

Av Clas & Kristian Jönsson & Svensson - 10 november 2012 18:00


Regi: Sam Mendes

Manus: Neal Purvis, Robert Wade och John Logan

I rollerna: Daniel Craig, Judi Dench, Javier Bardem, Ralph Fiennes, Naomie Harris, Bérénice Marlohe.

Baserat på karaktärer skapade av Ian Fleming

Synops

Efter ett misslyckat uppdrag att återfinna en lista på agenter som infiltrerat olika terroristnätverk tros Bond vara död. Dock har han snarare gått under jorden. Efter ett terroristattentat mot MI 6 i London återvänder han dock till tjänst.  Han får i uppdrag av M hitta hackaren som verkar känna MI 6 väl. Som det brukar vara i bondfilmer blir det en jakt runt världen.


Skådespeleri

Daniel Craig lossar lite på slipsknuten den här gången och drar lite fler skämt än tidigare. Humorn är ändå oerhört torr som en lufttorkad serranoskinka och såklart brittisk. Han gör en strålande Bond som är back to basic samtidigt som han gör något eget. Han har inte lika stora förväntningar på sig den här gången eftersom de blev infriade med råge i samband med de förra filmerna Casino Royale och Quantum of Solace. 


Skurken Silva, som spelas av en blonderad Javier Bardem, lånar eventuellt en del från bröderna Coens finfina No country for Old Men, där Bardem spelar en psykopat med gasproblem. Han är mer skrämmande i den rollen eftersom han inte pratar lika mycket som i den här. Dock gör han en skrämmande tolkning med den obligatoriska långa monologen första gången han och Bond träffas.


Ola Rapace skymtar också förbi som lönnmördaren Patrice. Han gör ett fint jobb, och ser bra ut i snagg! Grattis till rollen Mr Rapace!


Regi

Det förekommer många blinkningar och referenser till de gamla filmerna. T.ex så är filmens klimax på gården Bond växte upp på i Skottland. Där bör alla som gillar Bond haja till! Den första Bond spelades ju av skotten Sean Connery. Mycket bra! En annan snygg tillbakablick är att Bond plockar fram en gammal bil att fly i tillsammans med M. Ut ur garaget tar han en Austin Martin (passagerarsätet går att skjuta ur), vilket ledde till jubel i biosalongen. I slutändan lyckas filmen knyta an till de äldre filmerna. MI 6 är inkvarterade i ett gammalt högkvarter, Bond presenteras för sekreteraren Moneypenny och han har återigen en manlig chef. Det är snyggt gjort men samtidigt fruktansvärt ologiskt eftersom det är nutid. 


Det är oerhört intensiv action men jag (Kristian) ser tydligt gång på gång att Bond filmerna fortfarande ligger ljusår bakom Jason Bourne trilogin. Det ser man inte minst på den intensiva jakten ovanför taken på en basar i Istanbul; här skulle Bournefilmerna skildra det ännu mer närgående. 


En av tjusningarna med äldre bondfilmer är att de utspelade sig under kalla kriget då agenter och hemligheter och uppdrag i skuggorna var ytterst aktuellt. M säger under ett förhör att fienden numera inte är stater utan enskilda individer och överstatliga organisationer. Det känns dagsaktuellt. Nackdelen med många av de bondfilmer som gjordes under 90-talet var att de enbart var överdrivna actionfilmer. Tjusningen med Bond är att de är spännande agentfilmer som har en koppling till samtiden, allt detta med något överdrivet som t.ex en bov med undervattensbas. Detta har Sam Mendes lyckats med. Filmen har ett tätt tempo men också mycket dialog. På något sätt lyckas filmen ha en retrokänsla samtidigt som den är i nutid. 

 

Produktion

Det är absolut inget att klaga på i produktionen, men det som ligger i fokus är karaktärernas utveckling. Scenografin är där bara för att skapa en bakgrund och för att vara en miljö för dramatiken. Scenografin är varierande som sig bör i en bondfilm. Jag (Kristian) har inte mycket att tillägga. Regissören Sam Mendes har tidigare gjort flera tunga dramafilmer som American Beauty, Revolutionary Road och Road to Perdition. Alla utmärkta dramafilmer. Han har som sagt lyckats skapa en retrokänsla i nutiden.

 

Budskap

Efter det misslyckade uppdraget att återta listan över agenter så lever Bond något som egentligen verkar vara ett lyxliv. Han befinner sig i ett varmt klimat i ett strandparadis. Han har tjejer och dricka i överflöd. Ändå är han inte tillfredsställd med tillvaron. Han är plågad över ha misslyckats i sitt uppdrag och att han inte rest sig från det. Han lever inte enligt med vem han är. Till slut återvänder han till aktiv tjänst och skurken blir besegrad, dock till ett högt pris.  

 

Hur långt är då Bond redo att gå? Vi får se att han är redo att gå långt i sitt agentuppdrag. Stundtals kan det verka som om M fattar felaktiga beslut. Dock litar Bond på M vilket i slutändan gör att uppdraget blir slutfört. Men hur bra koll har M egentligen? Har hon hela bilden kontinuerligt? Detta är filmen bra på att ifrågasätta och är dess huvudtema. När MI 6 blir attackerat kommer Bond oförutsett tillbaka och anmäler sig till tjänst. Han litar fullständigt på M och vet att hon alltid har tagit hand om honom. Men den nye Bondskurken Silva sätter frågetecken vid detta. Är M så oskyldig och maktfullkomlig som hon verkar? Frågan är vad tilliten ska baseras på? Bond vet att han kan lita på M för att hon är chefen med överblicken. Hon vet vilka beslut som är viktiga för helheten. Även om det är svåra beslut. 

 

Så tillit och att vara sann mot den man är verkar vara två viktiga teman för filmen. Vad har vi då att säga om detta? 

 

"Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, 
så längtar min själ efter dig, o Gud 
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. 
När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? 
Mina tårar är min mat dag och natt, 
ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?" 
Detta vill jag tänka på när jag utgjuter min själ: 
Jag gick i folkhopen, vandrade med den till Guds hus 
under jubelrop och tacksägelse, en högtidsfirande skara.


Varför är du så bedrövad, min själ, 
och så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud. 
Jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

Min Gud, min själ är bedrövad i mig. 
Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, 
på Misars berg. 
Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. 
Alla dina svallande böljor går fram över mig.


Om dagen sänder HERREN sin nåd och om natten är hans sång hos mig, 
en lovsång till min livs Gud. 
Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig, 
varför måste jag gå sörjande, ansatt av fiender?" 
Det är som krossade man benen i min kropp, 
när mina ovänner hånar mig och ständigt säger till mig: 
"Var är nu din Gud?"

Varför är du så bedrövad, min själ, 
och varför så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud, 
ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud." (Ps 42)

 

En tumme upp och en tumme skeptisk till Skyfall!!! 
//Jönsson & Svensson


Regi: Quentin Dupieux.

Manus: Quentin Dupieux.

I rollerna: Stephen Spinella, Roxane Mesquida och Wings Hauser med flera

Detta är alltså en film om ett mordiskt däck. Den första däckaren vi kör på Två Tummar. Hoppas ni inte däckar eller för att använda utrikiska, hope you wo'nt get tired.


Synops

Bildäcket Robert vaknar till liv ute i öknen i närheten av en amerikansk landsväg utan någon anledning. Ganska snart upptäcker han att han har destruktiva telepatiska krafter, och han är inte sen med att börja använda dem utan anledning. Under tiden som filmen utspelas föjer en grupp människor handlingen med hjälp av kikare utan anledning. Vi får lära oss att filmen inte har någon orsak utan är ett hommage, en hyllning, till "utan anledning".


Regi

Quentin Dupieux är en fransman som har tagit hjälp av ena halvan av den franska housegruppen Justice med att skriva musiken till filmen. Musiken utmärker sig inte så mycket, men det är upplägget som man blir lite förvånad över. Greppet med att ha en grupp åskådare som får "titta" på filmen samtidigt med oss andra ger en metadimension till det hela. Det betyder att vi har att göra med en film som vet om att den är en film. Nästan på en gång bryter skådespelarna den så kallade "fjärde väggen" och talar direkt in i kameran om vad som händer. Det är väldigt kul och många absurda scener spelas upp. På något subtilt och centraleuropeiskt sätt så blir det roligt, även om det är en ganska mörk och svart humor. 


Skådespeleri

Skådisarna gör faktiskt ett bra jobb. De som är åskådare har alla karaktärer även om de inte är karaktärer i filmen i sig. Det som sker mellan dem är som en bi-handling med sin egna karaktärsutveckling. Överlag spelar de andra skådespelarna inte över som skulle kunna vara risken i en film om ett mordiskt däck. De spelar som om det vore på riktigt. Stephen Spinella sticker ut. I filmen är han en polis men han ägnar sig även att hoppa ut ur sin roll och kommentera filmen utifrån. Det gör han på sätt som behåller spänningen för oss som tittar. Filmen är verkligen absurd men skådespelarna utför sina roller på ett sätt som matchar absurditeten. 


Produktion

Fotot bidrar till den seriösa känslan. Valet av öknen som skådeplats bidrar till meningslösheten som filmen vill förmedla. I vissa scener är däcket radiostyrt. I andra är det handhållet. Inget att klaga på där och inte så mycket mer att nämna. Överlag är filmen avskalad och minimalistisk. Återigen förmedlar det meningslöshet.

 

Budskap

Det framgår tydligt att meningslöshet är filmens budskap. Enligt filmen är vår tillvaro absurd och utan mening eller syfte. Filmens första monolog avslutas med orden:


"Ladies, gentlemen, the film you are about to see today is an hommage to the "no reason" - that most powerful element of style."


Detta är vad som kallas nihilism. Det innebär förnekelse av allting. Ett känt exempel är att meningen med livet är 42 enligt "Liftarens guide till galaxen". I en nihilistisk pjäs av Samuel Beckett som heter Breath uttrycks meningslösheten tydligt. På en scen ligger en massa sopor. När scenen lyses upp hörs ett skri och en inandning. Sedan släcks det ner och man hör en utandning. Det var hans syn på mänskligt liv. Allt i filmen är meningslöshet på samma sätt. Det finns inget syfte med åskådarna och sedan dödas alla utom en av. De förgiftas av karaktärerna i filmen för att få ett slut på den. Inget är på riktigt när ingen ser. När ingen ser är ingenting på riktigt. Stephen Crane skriver i en dikt om en man som jagar horisonten. Lika vettigt som det är att göra det ansåg han det vara att finna en absolut sanning. 


Vad ska då vi då säga om en sån här deprimerande livsåskådning. Först av allt vill vi säga att den är naturalism dragen till sin spets. Det är tre broar som går från naturalism till nihilism. 

1. Verkligheten har kommit till genom nödvändighet och slump = ingen frihet

* Vi människor kommer bara ur slump utan orsak

* Slumpen är irrationell och således blir även vår tillvaro irrationell

2. Okunskapens stora moln = ingen kunskap

* CS Lewis beskrev det så här:


"If all that exists is Nature, the great mindless interlocking event, if our own deepest convictions are merely the by-product of an irrational process, the clearly there is not the slightest ground for suppossing that our sense of fitness and our consequent faith in uniformity tell us anything about reality external to ourselves."

 

Kort sagt, om allt är orsakat av en slump hur kan vi då lita på våra intryck av tillvaron?

3. Är och bör = ingen grund för etik och moral

* Om allt är en slump så försvinner grunden för vår moral

* Hur kan man säga något om rätt och fel när det inte finns någon grund för det?


Vad som även försvinner om allt är slump är faktiskt även meningen med allting. Så om naturalismen är sann så svaret på meningen med livet: "No reason". Nihilism alltså. 


Detta är ingen livsåskådning man kan leva med. De som dragit den till sin spets har antingen hamnat på institution eller begått självmord. Vi lever som om det fanns mening, moral och en möjlighet att ta till sig kunskap utifrån. Detta pekar på att nihilismen inte håller. 


"People cannot live with it because it denies what every fiber of their waking being calls for - meaning, value, significance, dignity, worth" - James W. Sire


Vad är då vårt svar på allt detta? Jo att Gud och endast Gud ger en grund för mening, moral, värde och vår förmåga att lita på vår möjlighet att ta in kunskap. Faktum är att filmen skjuter sig själv i foten. Den uttrycker att det inte finns någon mening eller orsak, men den är ju skapad med syftet att visa att det inte finns någon mening eller orsak.


 Därmed visar den att det faktiskt finns mening och syfte. På de nivån är filmen ytterst underhållande och intellektuellt stimulerande eftersom den uppmuntrar till sådana här tankebanor. Vi hoppas att ni ska komma till den slutsatsen att livet har värde, mening och syfte. Nedan är två citat som visar på detta:


"The chief end of man is to glorify God and enjoy Him forever" - Westminister Catechism

 

"God is most glorified in us when we are most satisfied in him" - John Piper

 

Två Rullande Tummar Upp för Rubber (2010)!!!
//Jönsson & Svensson


Av Clas & Kristian Jönsson & Svensson - 27 oktober 2012 18:00

Regi: Jean-Pierre Jeunet
Manus: Joss Whedon
I rollerna: Sigourney Weaver, Winona Ryder, Ron Perlman, Brad Dourif m.fl

För att vattenscenerna skulle se realistiska ut på film var de tvugna att blanda vattnet med mjölk. Sedan tog vattenscenerna tre veckor att filma. Sigourney Weaver fick 11 miljoner dollar för att återvända som Ripley, mer än hela den totala kostnaden för Alien (1979).

 

Synops

200 år har gått sen den tredje filmen. Forskare på ett vetenskapsfartyg har i hemlighet klonat Alienvarelser och även Ellen Ripley i flera upplagor. De arbetar för Företaget och tror såklart att de kan tämja dessa vilda varelser och lära sig ofantligt mycket av dem. Ripley som figuerar i Alien Återuppstår har en frånvarande blick och verkar ha ett genombisarrt förhållande till Alienvarelserna. Det känns inte som samma person vi såg i Alien 1-3. Tyckte du att hon betedde sig konstigt i Alien 3? I den här rullen är hon ännu mer verklighetsbefriad och ser ut att gå runt på små moln och stirrar på folk. Detta kan förklaras av att hon har fått AlienDNA blandat med sitt eget. Givetvis går något fel på fartyget och det blir en kamp på liv och död.


Regi

Jean-Pierre Jeunet, som också har regisserat bland annat den franska filmen Delicatessen och Amélie från Montmartre, tar sig väl stora friheter med Alienmytologin, enligt vår åsikt. Den här filmen känns ganska rörig, har en stor del rent komisk humor, vilket inte passar i en Alienrulle.  Den är mer som en genomsnittilig sci-fi  som man ser sent på kvällen på TV 6. 


Skådespeleri

Vad talangfulla skådisar som Brad Dourif (Grima Wormtounge i Sagan om de två tornen) och såklart Sigourney Weaver gör i den här soppan vet vi inte. De flesta gör ändå ett försök till att spela bra. Dock är rollskrivningen så kass att det inte förmår att lyfta filmen. Karaktärerna är lika tilltalande som plywoodskivor alternativt bakplåtspapper.


Produktion 

Eftersom manuset är så pass underarbetat blir det svårt att få en känsla för miljöerna. Det ska nämnas att försök har gjorts till att variera rymdskeppsmiljön, t.ex där en del är översvämmad av vatten. 


Försöken till att fördjupa Alien-mytologin är ett hafsverk som slutar dåligt. Det görs försök att experimentera med goda sidor hos varelserna. Detta utförs dåligt så resultatet blir att det känns fånigt. Alien Återuppstår tillför inget värt att minnas och det man försöker tillföra känns alltför ologiskt eller bisarrt.


Budskap

Det kommer inte som någon förvåning att filmen har kloning som angeläget tema. Filmen ställer sig negativ till mänsklig sådan. Vi har ju tidigare skrivit om detta (Sixth Day) men då ämnet nu kommit upp igen skriver vi ett par rader om det. 


Först av allt kan det vara vettigt att kommentera den genetiska vetenskapen som helhet. som kristna tror vi att människan är skapad till Guds avbild. Detta ger oss ett oerhört värde men vi har också fått ansvaret för att ta hand om vår jord. Sedan vi vände Gud ryggen har allt elände vi ser idag kommit in. Men Gud är god och nådefull. Vi kan bruka skapelsen för att bekämpa t.ex sjukdomar. Gud helar alltså inte bara på övernaturlig väg utan även naturlig.

 

”Medical technology can be part of God’s common grace to assist humans in fulfilling their role in exercising loving dominion. The more controversial technology of genetic engineering should be used only for therapeutic reasons (repairing damage), in keeping with the creation mandate.” - Scott B. Rae

 

Alltså vad det gäller mänsklig kloning så förordar vi en restriktiv hållning men vi avfärdar inte det helt och hållet. Det kommer säkert framkomma mycket gott ur den forskningen  som kan användas i att bekämpa sjukdomar som ännu är utanför vår makt. Vetenskapen är dock värdeneutral och bör därför ledas av värderingar som håller människans höga och unika värde högt. Detta är förresten inte bara moralfilosofi. Du som läser detta är sjukt värdefull! 

 

Två (klonade?) Tummar Ner för Alien Återuppstår (1997)

The two last survivors of Alien-month are signing off! 

//Jönsson & Svensson

 

Av Clas & Kristian Jönsson & Svensson - 20 oktober 2012 18:00

Regi: David Fincher
Manus: Vincent Ward, David Giler, Walter Hill och Larry Ferguson

I rollerna: Sigourney Weaver, Charles S. Dutton, Charles Dance.

Filmen tog över ett år att klippa ihop. Kompositören Elliot Goldenthal hade bara en kväll på sig att komponera ett  nytt tema när man bestämde att filma ett nytt slut.

 

Synopsis

Ripleys räddningsfarkost från fartyget Sulaco (se Aliens - återkomsten) kraschlandar på en fängelseplanet. Väl där blir det kontroverser av att hon är ensam kvinna bland endast män. Hon får även reda på att hon bär på en Alien, och hon gör allt för att den inte ska spridas till omvärlden...


Regi

Det man måste nämna när man skriver om Alien 3 är den kontrovers som omgav inspelningen, de ständiga omskrivnigarna av manuset och faktumet att regissören David Fincher (disowned) hela filmen, på grund av ”studio interference” och lämnade produktionen innan klippningen började. 


Med det sagt har Alien 3 fått stå i skuggan av de andra filmerna. Stilen är typ medeltid möter science fiction, fast utan science fiction och istället humor och drama, och det blir lite underligt och anakronistikt. David Finchers filmer brukar vara väldigt dysyra och detta är inget undantag. Filmen är lite spretig, och det kan man ju skylla på manuset som gick igenom konstanta ändringar. Men man ska inte skylla på att Fincher gjorde ett dåligt jobb, han gjorde förmodligen det bästa han kunde med vad han hade. Alien 3 är inte som de andra filmerna men det är en värdig avslutning på Alien-trilogin, som det var tänkt (om man inte hade gjort Alien återuppstår (1997). Clas anser dock att filmen har ett segt tempo och att den faktiskt stundtals blir trist.


Skådespeleri

Sigourney Weaver har inte blivit trött på sin roll utan fortsätter utföra sitt jobb med klass. Dessutom utvecklar hon karaktären och hennes förhållande till Alienvarelsen. Hon kommer till en punkt där hon inser att hon inte bara kan fly terrorn utan måste ta med sig den i döden. 


De andra skådespelarna gör sitt jobb men märks inte så jättemycket. Fångarna på planeten är dock intressanta som grupp. Skådespelarna där gör en fin insats som kollektiv. 


Produktion

Filmens produktion var som sagt kantad av problem. Detta märks dock inte på miljöerna som är välgjorda. De är dystopiska och ger ett väldigt slitet intryck. Temat med rostiga och förfallna miljöer är återkommande i Finchers filmer, t.ex Seven och Fight Club. 


Något som klantats till rejält är Alien. Den är stundtals gjord i ful datoranimation. Alien kläcks ur en jak istället för ur en människa. Som en konsekvens springer den mycket på fyra ben. Detta är inget som expanderas närmre i filmen så det känns mest slarvigt. 


Budskap

Religion spelar en hyfsat stor del av filmen i och med att fångarna är som en munkorder. De verkar ha en ansenlig del bön och ritualer. Fast den framkommer att det mest är en ytlighet. Det stannar där. Vilket även sägs i filmen:


”Just because they've taken on religion doesn’t make them any less dangerous.”

 

En sån här typ av ytligt hyckleri är såklart avskyvärt. I den skönlitterära boken ”Stengrunden” får vi följa en by genom olika tidsepoker. I en av dem är tjänstgörande präst just en ytlig religiös person. Men han genomgår en förvandling och följande är ett urdrag ur det:


”Nu kände han, att han gick och bar på ett budskap, som trängde på med makt och sökte sig utlopp med Anders auktoritet. Så som han själv blivit dömd för sin halvhet, så som han sett hela den förljugna skevheten i denna religiositet, som gjorde tron till litet feststämning för några väl avgränsade timmar, som envar själv utsåg åt sig, så ville han nu med kraft förkunna budskapet om den Kristus, som med diktatorsmakt skulle härska över vårt arbete, våra ägodelar, vår vila och vårt väsen.” - Bo Giertz

 

Detta budskap har vi skrivit mycket om. Temat med den självuppoffrande hjälten är synnerligen populärt. Det ser vi även här i Alien 3. Sigourney offrar sig med en Alien växandes inom sig för att förhindra att den sprids. Vi ska låta pastor John Ortberg avsluta detta inlägg:


”Varenda en av oss har blivit trasig, så fördärvad, att det enda förnuftiga skulle ha varit att kassera hela människosläktet. Slänga ut det på sophögen och börja om från början. Men Gud kunde inte förmå sig att göra så. I stället beslöt han sig för ett plastikkirurgiskt ingrepp. Gud beslöt sig för att ta människan till en plats där han kunde byta ut de smutsiga trasorna och ta bort det som gjorde föremålet för hans kärlek så frånstötande. Det finns faktiskt en sådan plats. Det är Jesu kors.” - John Ortberg, ”Kärleken jag längtar efter”

 

 

En Svag Tumme Upp (pga rörigt manus och dålig animation) och en Tumme Skeptisk till Alien 3 (1992) Vi blir inte lika fängslade som fångarna.

//Jönsson & Svensson

 

Av Clas & Kristian Jönsson & Svensson - 17 oktober 2012 18:00

Två Tummar har nu existerat ett bra tag och därför är det på plats att presentera oss djupare. Så mitt i pågående Alien-månad kommer här en presentation av oss och våra tankar bakom bloggen.  


Kristian

Jag heter Kristian Svensson och bor här i Stockholm där jag också är född och uppvuxen. Till vardags är jag bibliotekarie på ett folkbibliotek i Stockholms län och på fritiden spelar jag gärna trumpet, gitarr eller elbas - fast inte samtidigt - och ser film eller lyssnar på musik. Jag gillar att träffa kompisar också och pluggar även körkortsteori. Tanken är att ta körkortet lagom till jul. Min första dvd-film köpte jag hösten 2004, och det var Superman III. De gamla filmerna om Stålmannen har alltid varit mina favoritfilmer, om man nu undrar över det. Det tog däremot flera månader innan jag kunde titta på den filmen. En kompis hade övertalat mig att köpa en dator (med separata hårdvarudelar som jag hade svårt att sätta ihop), men det är en helt annan historia.


Jag har varit kristen nästan hela mitt liv. Är uppvuxen i en kristen familj med föräldrar som blev kristna i vuxen ålder. Vid ungefär 8 års ålder satt jag på pappas kontor och lyssnade  på ett kassettband från en kristen barnkassettklubb. I slutet av bandet fanns en frälsningsbön som jag bara kände att jag skulle be med i. Direkt efteråt kändes livet helt nytt och fräscht, som att jag såg världen för första gången. Det är detta Bibeln kallar att bli född på nytt. Jag sprang ner till undervåningen och köket där mina föräldrar stod och lagade mat, och jag ropade: ”Jag har blivit frälst!” Resten är. för att använda ett slitet uttryck och göra långa bisatser, historia. 


Tanken på en kristen filmblogg hade jag aldrig tänkt på förrän Clas pitchade idén till mig. Tanken på att nästan varje film man ser potentiellt har ett kristet budskap är en överväldigande tanke, men det är ju potentiellt möjligt. Jag gillar att peka på Jesus mer indirekt genom exempelvis filmer eller böcker, och inte nödvändigtvis genom att jag själv presenterar evangeliet. Därför passar Två Tummar bra. I början var kanske inte kvaliteten den bästa, speciellt eftersom jag är en sån språkpedant, men det har blivit bättre och bättre och nu tycker jag faktiskt om Två Tummar, tro det eller ej. 

 


Clas

Mitt namn är då Clas Jönsson och bor hyfsat centralt i Stockholm. Till yrket är jag socialsekreterare och jobbar på socialförvaltningen i en kommun söder om Stockholm. Mycket av min fritid går åt till min församling, Betlehemskyrkan. I övrigt är det film, böcker, mat och gott umgänge som jag gärna ägnar mig åt. 


Jag har inte varit kristen hela livet och är inte uppvuxen i en kristen familj. Vid tiden för konfirmation så var det så att jag var ateist och såg ingen poäng alls i att ägna sig åt något kyrkligt trams. Ironiskt nog så ville dock mina föräldrar det eftersom min familj ändå är rätt traditionsbunden. Till slut lyckas de övertala mig med hjälp av presenter. Gud har humor kan man säga. Sagt och gjort, jag påbörjade konfirmationen. Till min förvåning motsvarade inte mina ledare och prästen de fördomar jag hade om kristna. Dessutom var de kärleksfulla. Mot slutet av min konfirmation hade då min ateistiska hållning skakats. Det ledde till en bön ”Gud, finns du så visa mig det på återsamlingslägret”. Till hösten var det då ett reunion-läger. På lördagkvällen var det en längre andakt. I kapellet spelades en lovsångsskiva. Jag låg på golvet och funderade/bad. Det var då jag fylldes av en fridfull känsla av sanning. Det var som om jag bara blev övertygad om att ”detta är ju sant”. På den vägen är det och den har varit långt ifrån rak. Jag har haft djupa tvivel men Gud har alltid varit trofast och gett en väg vidare. 


Filmer är något jag uppskattat länge. För en massa år sedan började det växa i mig ett intresse för att presentera den kristna tron via populärkulturen. Det har mognat framförallt på de senaste åren. En insikt jag har lärt mig är att filmer inte är hjärndöda. Indirekt eller direkt så kommunicerar de någonting. Det kan vara att filmer presenterar en världsbild, moral och människosyn. Detta innebär att de även kan ha saker att säga om Gud. Detta är inget som bör förvåna en. Vår kapacitet att vara berättare är för att vi är Guds avbilder som är historien Kung och därmed mästaren av historieberättande. På så sätt har jag alltså blivit inspirerad av att analysera film och se hur det relaterar till kristen tro. Det leder då till en bra språngbräda att få presentera det jag tror på via ett kreativt sätt. Jag har pluggat på en bibelskola som heter Credoakademin som gett mig stor utrustning att tänka kring världsbilder och filosofi samt att presentera den kristna tron på ett intellektuellt trovärdigt sätt. Jag har även varit väldigt inspirerad av en pastor som heter James Harleman. Idén om en blogg väcktes spontant och jag gav den till Kristian på grund av vårt gemensamma filmintresse. 

 

 

Film & Jesus:

Vi båda hade bloggat förut men aldrig fått fart på dem på grund av bristande respons och inspiration. Idén om en blogg med ett fastställt syfte och baserat på intresse verkade som en kul idé. Ett ämne som film öppnar för att många ska kunna finna det vi skriver intressant. Platon sa att:


”De som berättar historier är de som styr samhället”


Vår populärkultur och speciellt då film har mycket inflytande över vad vi tänker och gör. Därför är det ett så bra forum att få dela det som ligger oss närmast om hjärtat, eller snarare Han som ligger oss närmast om hjärtat; Jesus!

 

Av Clas & Kristian Jönsson & Svensson - 13 oktober 2012 18:00

Regi: James Cameron
Manus: James Cameron, David Giler och Walter Hill
I rollerna: Sigorney Weaver, Michael Biehn, Paul Reiser, Lance Henriksen, m.fl

I filmen figurerar en Alien-drottning som tog 14-16 pers att manövrera. Michael Biehn blev uppringd av att ta över en roll på en fredag, måndagen efter var han på plats.

 

Synops

Av en slump blir Ripleys räddningsfarkost från Nostromo, skeppet från första filmen, upphittat av ett räddningsmanskap. Hon och katten Jonesy har legat i hypersömn i 57 år, en ovanligt lång tid. Det dröjer inte länge förrän hon får stifta bekantskap med den sluge Carter Burke, som jobbar för ”the company, but I’m really a good guy”. Efter ett tag får man reda på att planeten som Ripley flytt ifrån i första filmen har koloniserats, och att kolonin har attackerats av de Alienvarelser som uppehållit sig där hela tiden. Hon följer motvilligt med en grupp badass marinsoldater som ska dit, tillsammans med Burke. Ingen av dem har någon aning om vad de kommer att möta, förutom Ripley...


Regi

Den här filmen är betydligt mer actionspäckad än dess föregångare. Att göra en uppföljare till Ridley Scotts mästerverk kan vara en omöjlig uppgift, men James Cameron tar storyn åt ett nytt fräscht håll. Han hade själv sett Alien (1979) när den släpptes, och blev intresserad av att utveckla vissa aspekter av Alien-varelsernas livscykel. Därför får vi se mer av deras ekologi och hur dessa varelser lever. De har en väldigt insektsliknande ekologi, ungefär som en myrstack. Varje Alien-svärm styrs av en drottning som lägger äggen.


Manuset är väldigt intensivt och man har en hög puls nästan rakt igenom hela filmen. De lugna stunder som finns är antingen i början eller när man avvaktar att något plötsligt kommer att hända. De lugna stunderna är antingen ett ömt ögonblick mellan Michael Biehn och Sigorney Weaver, eller Weaver och Newt (Carrie Henn). När gruppen soldater landar på planet hittar de kolonin övergiven och tecken på att strid har ägt rum. Detta är en spännande del av filmen. Cameron har inte haft för bråttom att påbörja actionsekvenserna men samtidigt blir det inte tråkigt. Han tar tid på sig att presentera karaktärerna och låter oss lära känna dem. Detta är naturligtvis en fördel, och när man ser filmen är det svårt att inte slita blicken från den. Dock kan det bli lite väl mycket med all militärjargong mellan soldaterna - tycker jag (Kristian) - det blir lite väl mycket Get Some! attityd som gärna kunde tonas ner enligt mig. 


Skådespeleri 

Den som stjäl hela filmen är förstås vår hjälte Ripley, som vi får veta heter Ellen i förnamn. Men han som spelar Carter Burke (Paul Reiser), gör en ovanligt bra insats som den fege och sliskige representanten för företaget Weyland-Yutani. Han har jag (Kristian) sett mest i komedier tidigare, så det var en överraskning att se honom i en actionfilm. Androiden Bishop (Lance Henriksen), som vi såklart är skeptiska mot i början med tanke på hur andoiden i Alien (1979) betedde sig, men han visar snart en mer omtänksam och nästan mänsklig sida. 


Produktion

Filmen är full av en massa macho-badass och det ser vi även på detta område. Vapnen och fordonen har en touch av nutid blandat med futurism, faktum är att filmteamet var inspirerade av vietnamn-eran. Det förekommer även en del vapen av modell större. Detta i kombination med militärmachoattityden från marinsoldaterna ger ett solitt badass-intryck som dock kan upplevas som överdrivet, t.ex tycker Kristian det. 


Det känns som att den här filmen har mer gemensamt med adrenalinstinna 80-talsrullar som Commando och Rambo än med samtidens filmer. Det som den lider lite av är just 80-tals machogrejset, som var på modet i mitten av 80-talet, (e filmer som Predator, The Running Man, och Terminator. Genensam nämnare? En viss österrikisk bodybuilder vid namn Arnold Schwarzenegger. Även om filmen är fantastiskt actionspäckad brukar folk säga att macho-musklandet brukar ligga den i fatet. Detta hindrar den dock inte från att vara en fantastiskt bra film, den tillför ju mycket till Alien mytologin.


Miljön på den övergivna kolonin är ruggig och kuslig. Kristian jämför den med en övergiven stad i vilda västern. Känslan av att något har gott fel finns där hela tiden. Det ger också en känsla av att man är på osäker mark och att man är iakttagen. När man kryper ner i Alien-varelsernas näste är det en äcklig och obehaglig atmosfär. Detta passar utmärkt med det nya vi lär oss om denna ras.


Budskap

”The important word here is moral. Horror requires the notion of a moral good that is able to be violated, overcome and destroyed as well as the notion of an evil that aims to destroy it. ” - Ronald K Tacelli


Så skriver Tacelli i sitt kapitel i boken ”Faith, Film and Philosophy”. Det är ett citat som absolut stämmer in på denna film. Det är en kamp mellan gott och ont. Fast det är inte så enkelt som att det endast är mellan varelserna och människorna. Det finns en intern kamp när Burke vill använda varelserna för företagets vinning. Ripley säger till och med att hon inte vet vilken ras som är värst. Alienserna ägnar sig inte åt den lömska planeringen som Burke gör. Företagets slogan är:

 

”Building better worlds”

 

De lovar högt men det är en halvsanning. Lögnaktiga halvsanningar har funnits med ända sen den dag då satan bedrog mänskligheten att vända sig bort från Gud. Dock var vi inte endast offer i detta uppror utan även deltagare. 


Det vore synnerligen deprimerande att sluta skrivandet här. Det ska vi inte göra utan vi vill leverera hela historien. Så här skriver den gamla väckelsepredikanten Carl-Olof Rosenius i sin bok ”Syndens dagliga plåga”:

 

”För Jesus betalar för var och en som vill erkänna sin skuld och ta emot nåden alldeles gratis. Värdet av hans utgjutna blod är fullt tillräckligt, ja, mer än nog.”

 

Längre fram skriver han:

 

”Man kan väl inte komma till nådens tron i ett så eländigt tillstånd? Man kan väl inte komma förrän man klarat av sina synder? Jo, det är just det man kan! Enligt Skriftens entydiga vittnesbörd är nådens tron till just för sådana olyckliga och förlorade syndare som inte själva kan göra sig fria från syndens band. Där ska de först få nåd och barmhärtighet och sedan kraft till ett heligt liv”

 

Aliens filmen kan verka väldigt mörk och så även våra liv. Därför vill vi avslutningsvis låta Rosenius kommentera det.


”Och när mörkret omkring oss blir så tätt att hela Guds gärning båda för oss och i oss döljer sig för vår blick, står ändå hans gudomliga trofasthet lika orubbligt kvar. Lägger vi fram vår nöd för honom, så ska han än en gång - som i tidernas morgon - säga sitt mäktiga: ‘varde ljus!’”

 

 


Två Tummar Upp och en facehugger för Aliens - återkomsten (1986)
//Jönsson & Svensson

Regi: Ridley Scott
Manus: Dan O’Bannon, Ronald Shussett
I rollerna: Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto

 

Titeln var egentligen tänkt att vara ”Space beast”, bra att det ändrades! När 20th Century Fox fick reda på att Ridley Scott skulle regissera så dubblade de filmens budget på en gång. 


Vi har alltså ett Alien-maraton under oktober. Varje lördag i oktober kommer det att läggas ut ett inlägg om en film i Alien-serien. Passande så här i Halloween tider. Här ska sägas att vi har fått inspiration från film och tv-spelsnörden James Rolfe: http://cinemassacre.com. Varje oktober kör han någon serie med korta videoblogg-recensioner av något skräckrelaterat - det kallas ”Monster Madness”.

 

Synops

På väg hem till Jorden från ett rutinuppdrag i rymden fångar fraktfartyget ”Nostromo” upp en nödsignal från en okänd planet. De landar och försöker undersöka vad saken gäller, men väl där ute upptäcker Ripley (som sedan blir filmens huvudperson) att signalen är en varning snarare än ett rop på hjälp. Men då börjar det redan bli försent... 


Regi

Regissör är Ridley Scott, relativt okänd sedan innan.  Han hade regisserat en film innan, The Duelists (1977) men var redan en väletablerad reklamfilmsregissör. Hans fokus på detaljer i den här filmen är beundransvärt. Från utformningen av stordatorn Mother, med dess helvita interiör och blinkande dioder, till den rostiga, läckande oljeriggen som verkar sjunga på sin sista vers både en och två gånger. Rök pyser ut och varningslamor blinkar. En av besättningsmedlemmarna föreslår vid ett tillfälle att det är ”dry dock time”, tid för skeppet att sättas i torrdocka. James Rolfe jämför filmen med en spökhusfilm fast i rymden såklart. Tanken där är att huvudpersonerna är inlåsta i ett begränsat utrymme tillsammans med något okänt och hotfullt. Vi kan också ana en viss inspiration av ubåtsfilmer i och med de klaustrofobiska utrymmena.


Skådespeleri

Ridley Scott undanhöll med flit från skådespelarna delar av information om vad som skulle ske vid inspelningen av scenerna. Detta ledde till många spontana reaktioner från skådespelarna. Det ger ett äkta intryck när de är rädda på riktigt. Ett exempel på detta är den kända scenen där Kane hostande hamnar på matbordet. Tidigare har han haft en varelse som täckt hans ansikte. Det som händer där på bordet är att en varelse trycker sig ut ur hans bröstkorg i en makaber födelsescen. Detta var en vändning skådespelarna inte väntade sig, alltså blir chocken av besättningen inte så konstlad. Kort sagt så gör skådespelarna ett bra jobb. Även om John Hurts karaktär Kane dör rätt tidigt hinner vi se att Hurt är en kompetent skådespelare. 


Sigourney Weaver gör ett fint jobb som sammanbiten och tuff kvinna, och detta beror på att hon troligen ville göra sitt allra bästa eftersom det var hennes första filmroll någonsin. Tidigare hade hon haft ett par teaterroller. Hon spelar ingen vanlig flyende screamqueen utan är en karaktär som har huvudet på skaft mitt i all rädsla. Weaver lyckas förmedla närvaro och gör att vi som tittare blir en del av besättningen. 


Tack vare att man får uppfatta att besättningen verkligen trivs med varandra, hinner man få sympati för allihop, och det är en stor styrka. 


Produktion

Alien är en film med mycket klaustrofobi. Miljöerna är oerhört välgjorda och det märks att teamet försökt skapa en trovärdig atmosfär. Återigen känner man igen miljöerna från ubåtsfilmer när de är ombord på sitt skepp. Planeten de landar på känns genuint hotfull och ogästvänlig, men samtidigt finns det ett element av igenkänning. Teamet som har ordnat med scenografin har verkligen gjorts för att suga in oss tittare i filmen. Mycket bra! Ryktet säger att Ridley Scott själv filmade en hel del scener med handhållen kamera, och detta bidrar ännu mer till känslan av instängdhet,  och att man kryper innanför huden på karaktärerna. Skådespelarna har bekräftat att film setet var väldigt klaustrofobiskt och det hade såklart en effekt på deras insatser. 


Fotot är på en gång både betagande och samtidigt dokumentärt. Oerhört fina vyer av den främmande planeten och rymdskeppet sätts i skarp kontrast till de oerhört trånga och svettiga scenerna i slutet av filmen. Den här filmen är ju omgiven med en välförtjänad kultstatus, eftersom den gav en ny, fräsch synvinkel på konceptet ”monsterfilm i rymden”. Den fick tre uppföljare och det är dessa vi kommer att ta upp under denna månad. 


I korthet vill vi också givetvis nämna själva Alien. Konceptet är alltså: ur ett ägg kommer en varelse som kramar sig fast vid ansiktet som sedan lägger ägg i magen på sitt offer. Sedan kläcks det ut ur sin värd. Den lilla varelsen växer sig sedan fullvuxen. Detta är helt klart ett unikt koncept. Det är främmande och vidrigt vilket ger ett skrämmande intryck. Samtidigt är parasiter inte helt okända och den fullvuxna Alien har reptilliknande egenskaper vilket ger varelsen trovärdighet. 


Budskap

När vi letat runt på internet om vad som är skrivet om Alien finner vi många som tar upp att den innehåller sexuella anspelningar. Det hittas på många olika platser i filmen.

Den hotfulla och ödeläggande kraften som Alienvarelsen använder sig av kan liknas vid de starka sexuella drifterna. De som har varit med om detta vet med säkerhet att de är svåra att tygla och det krävs stora mängder självbehärskning för att inte ”trampa i klaveret”. 

 

Filmen som helhet anspelar inte på destruktiv sexualitet, men det är en del av det. Det är något som är värt att diskutera. Få skulle invända när vi säger att sexualiteten är en grundläggande aspekt av mänskligt liv. Samtidigt är det inte endast för vår överlevnad utan det är förknippat med intimitet och starka känslor. Då är det tragiskt att det finns något som heter destruktiv sexualitet. En sexualitet som far fram som alien i film och härjar sina offer. En pastor som heter Mark Driscoll som Clas uppskattar mycket sammanfattar tre hållningar som man kan ha till sexualitet varav det tredje är det som vi förordar:

 

  • God - dvs du behandlar sexualiteten som en gud. Det är något som tillfredsställer dina djupaste behov och är meningen med allt. Detta anser vi inte vara utan rimlig förklaring. Finns inte Gud med i bilden är det ju logiskt att tillbe ”det näst bästa” dvs människan. Hamnar människan i den platsen så är det lätt att sexualiteten gör det eftersom det är så stark drift.
  • Gross - dvs du anser att sexualitet är helt och hållet vidrigt. Du flyr det som pesten samtidigt som du har svårt att undgå dess dragningskraft.
  • Gift - detta är då alternativet som Driscoll och vi förordar. Dvs betrakta sexualiteten som gåva från Gud. Det innebär att man också ger det dess rätta plats. Det menar vi är inom äktenskapet mellan en man och en kvinna.

 

Filmen har även rädsla som ett stort tema. Det är även den en stark och grundläggande känsla. Rädsla kan många gånger göra gott för oss. Det kan varna för hot eller svåra situationer så att vi kan reagera på ett bra sätt. Samtidigt är rädsla inte bara något som skyddar oss utan är en av de grundläggande bristerna i tillvaron. Vi flyr både Gud och medmänniskor. Kanske kan vi till och med rättfärdiga det på religiösa grunder. Det finns TV-predikanter som hävdar att om du går in i en bilaffär är det bara att sätta dig i bilen och när du får frågan varför så ska du svara: ”Jag provar bara vad Gud kommer att ge mig”. Eller så kan de säga att en sann kristen alltid är lycklig och felfri, aldrig några brister i relationer, ekonomi och hälsa. Så är det givetvis inte. Det är en verklighetsflykt. Men vi bär alla på en existentiell rädsla som i grund och botten är baserad på vår flykt från Gud. På 300-talet sa en man vid namn Augustinus såhär:

 

‎"Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig"

 

Två Tummar Upp för Alien (1979) - och Kristian har något föremål som trycker ut hans bröstkorg...Vad kan det vara?? 
//Jönsson & Svensson

 

Av Clas & Kristian Jönsson & Svensson - 28 september 2012 22:04

Regi: James Mangold. Manus: Johnny Cash, Gil Dennis och James Mangold. I rollerna: Joaquin Phoenix, Reese Witherspoon, Ginnifer Goodwin, med flera.

Nu tar vi oss an Walk the Line, som bygger på Johnny Cash självbiografi Man in Black. En väldigt häftigt detalj är att det är skådisarna som står för sjungandet! Det tog fyra år för producenterna att säkra rättigheterna till Cash bok, och sen tog det fyra år till att få filmen gjord. Filmen visades på Folsom Prison 28 år efter Cash legendariska spelning där. Cash godkände att Joaquin Phoenix spelade honom, och June Carter Cash gav grönt ljus till att Witherspoon skulle spela henne. Förbered er på ett citatspäckat inlägg.


Synops 

Filmen bygger som sagt på Cash självbiografi, och följer honom från barndomen till genombrottet som countrysångare. Den fortsätter med att berätta om hans stormiga liv och vägen ut ur missbruk och förtvivlan.

 

Skådespeleri

Joaquin Phoenix lyckas göra Johnny Cash trovärdig. Han gör rollen mångdimensionell och har har en plågad blick som om han har tunga bördor. Detta är enastående att klara av, för det är en svår roll och Phoenix gör ett fantastiskt jobb med att porträttera Cash som olycklig och brusten musiker. Att turnera på 50-talet var absolut inte lättare än det är idag. Han oscarnominerades för sin insats men fick den tyvärr inte.  Reese Witherspoon som June Carter blev däremot oscarsbelönad. Fullkomligt välförtjänt! Hon dominerar när scenerna som hon är med i. Hon leverar rollen med liv, energi och charm. Hon har verkligen gått in för att spela June och lyckas!


Alla andra skådisar då? Ingen gör en dålig insats. Ginnifer Goodwin som Vivian (Cash första fru) gör ett bra jobb som hustrun som blir förbisedd och hjärtekrossad. Hon drabbas av sin makes inre kaos och hennes respons gör hans tillvaro värre. Hon spelar ut bitterhet och besvikelse så att det blir trovärdigt. Robert Patrick spelar Cash pappa som kanske svartmålas mer än vad verkligheten var. Porträtterandet görs dock riktigt bra. Angående Junes föräldrar skriver Cash så här i sin självbiografi:


"De var godsinta kristna människor, toleranta och vänliga. De var mycket viktiga för min överlevnad och mitt tillfrisknande från de värsta åren av mitt liv." -Johnny Cash Självbiografin


Framkommer detta av Sandra Ellis Lafferty och Dan Beene skådespelade? Om det gör! Sandra utsrålar moderlig ömhet och vishet. Dan utstrålar trygghet och beskydd. Man blir rörd av insatsen då de kör bort knarklagaren från Cash hus. De har inte mycket screentime men den tid de har fyller de ut maximalt!


Foto/Scenografi

Man kan notera att filmteamet använt handhållna kameror vid scenerna där Cash framträder, för att inte ge en glamorös bild av turnélivet. Kameran går obehagligt nära och man ser hur svettig Cash är och hur han stirrar på publiken eller de övriga bandmedlemmarna. Man får en fin 50- och 60-talskänsla tack vare kläder och fordon, och även frisyrer och rekvisita, som tvättfat och möbler. Det märks att man har lagt ner mycket jobb på att få det tidstroget och det syns väl också. Man kan inte undgå att bli berörd av den här filmen, den är oerhört bra. 

 

Regi

I starten av filmen kan den upplevas hoppig och nästan snabbspolande. Vidare förenklar filmen stundtals Cash liv. Den hoppar nästan över hans omvändelse som ägde rum vid ett självmordsförsök. En rätt stor sak att hoppa över. Det som dock kommit med har gjorts riktigt bra. Replikerna är välskrivna och har man läst självbiografin kan man se vad som inspirerat visa repliker och scener. Walk the line lyckas verkligen kommunicera känslor med råge. De känslorna som kommuniceras resonerar väl med innehållet i boken. Så på det sättet är det en bra filmatisering.

 

Budskap

Clas har lyssnat på en undervisning om filmen som tar upp att Cash liv har blivit Hollywoodiserat i filmen. Med detta menar vi att lösningen på Cash liv sägs vara: få ett bra självförtroende och rätt tjej så kommer dina problem att lösas. Den kommentaren om filmen må vara sann till viss del. Ändock framkommer det hur avgörande kristna tron blev för Cash. Både i hans tillfrisknande och livsgärning. När Cash har krachat totalt så säger han att han är ingenting. I hans självbiografi skriver han:


"Jag hade ingen lust att se en morgon till. Jag hade slösat bort mitt liv. Jag hade glidit så långt från Gud och varje stabiliserande kraft i mitt liv att jag kände att det inte fanns något hopp för mig."


Det var i denna situation Cash beslöt sig för att ta sitt liv genom att gå vilse i Nickajackgrottan. Ett massivt grottsystem som krävt många liv. Grottorna skulle dessutom snart fyllas med vatten. Cash fortsätter:


"Den absoluta frånvaron av ljus var passande, eftersom jag vid det tillfället befann mig längre ifrån Gud än jag någonsin gjort. Mitt seperation från Honom, som var den djupaste och mest förödande av de olika sorters ensamhet jag kännt under mitt liv, verkade till slut vara fullständig."


Det är vid denna tidpunkt som det vänder för Cash. Det var inga övernaturliga ljus eller uppenbarelser bara en insikt att det inte var upp till honom att besluta är hans liv skulle ta slut. Hans liv tillhörde Gud. Cash börjar gå dit näsan pekar och vinddraget drar. Han hittar ut! Där stod hans mor och June med korg mat. Modern som varit i Kalifornien hade känt att något var fel och att hon var tvungen att söka upp Cash.


"När vi körde tillbaka till Nashville berättade jag för min mor att Gud hade räddat mig från självmord. Jag berättade att jag var redo att överlämna mig till Honom och att göra vad som än krävdes för att komma bort från drogerna. Jag ljög inte."


Cash liv blev inte spikrakt efter detta men något nytt hade hänt. Hans liv fick en annan inriktigt. När han tillfrisknat så fick även hans karriar en annan riktning. Han turnérade på fängelser och skrev sånger om sociala orättvisor. Han deltog även som musiker på evangelisten Billy Grahams kampanjer. 


"Gud har gjort mer än att bara tala till mig. Han hade avslöjat sin vilja för mig genom andra människor, familj och vänner. Den största lyckan i mitt liv var att jag inte längre kände mig separerad från Honom. Nu är Han min rådgivare, min klippa att stå på."


Vi skulle kunna stanna här men vi känner oss inte klara. Vi vill kommentera en anledning till Cash popularitet. Hur unga och gamla kan uppskatta hans musik. Hur hårda fångar kunde beröras av hans musik även om han själv aldrig suttit av ett fängelsestraff. Vi kan sammanfatta det med två ord. Genuinitet och äkthet. 


"Or... would you sing somethin' different. Somethin' real. Somethin' *you* felt. Cause I'm telling you right now, that's the kind of song people want to hear. That's the kind of song that truly saves people. It ain't got nothin to do with believin' in God, Mr. Cash. It has to do with believin' in yourself" - Sam Phillips

 

Detta citat ger uttryck för den hollywoodism vi nämnde ovan och är diskutabelt. Fast det sätter fingret på något viktigt. Hur ofta blir inte kristna anklagade för att vara falska hycklar som inte känner till verkligheten? Istället för att känna in det verkliga lidande folk kan ha tar vi på en falsk glättig Jesus-mask och säger: "Allt är väl, gå i frid, ha tro så löser det sig". Fast så ska det inte vara! Att sätta på en falsk glättig mask är att bryta det nionde budet att inte ljuga. Dessutom är det falsk teologi att säga att stor tro är lika med ett liv utan lidande.

 

Aposteln Paulus (som Cash förövrigt skrev en bok om - the man in white) levde ett stormigt liv med fängelsevistelser, misshandel, skeppsbrott, övergivenhet och martyrdöd. Ändå skriver han ett brev om att glädja sig! (Filipperbrevet) Vad innebär det? Mitt i all storm så finns ett evigt hopp att fästa sig vid. Nämnligen tillhör du Jesus kan inte ens döden skilja dig från Honom.

 

När Cash i filmen säger att han inte är något får han ett svar från June. Det vill vi avsluta med som en hälsning till er läsare. Det är en oerhört viktigt sanning att ta till sig:

 

"You are not nothing!" -June Carter

 

Två svartklädda Tummar upp för Walk The Line!

//Jönsson & Svensson 

Presentation


Denna blogg drivs av två filmtokiga kristna bröder. Vi skriver om populärkultur och hur det kan relatera till den kristna tron. Främst så är våra inlägg att vi tittar på och talar om film.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards