Regi: Marc Rothemund, Manus: Fred Breinersdorfer

Synops (varning för spoilers)
Detta är en verklighetsbaserad film som är skriven med hjälp av bland annat förhörs protokoll. 
Filmen utspelar sig i Nazityskland under andra världskriget. I fokus för filmen står en tysk motståndsrörelse, "Vita rosen". Vi får följa den 21 år gamla Sophie Scholl och hennes bror Hans samt deras vänner. De blir påkomna med att sprida flygblad med propagande mot nazisterna och deras sätt att styra landet. Större delen av filmen består av förhör av Sophie. Processen mot gruppen blir kort och snabb. De döms efter en skenrättegång till döden med omedelbar verkan (gissningsvis beordrat från högre instans). 

Skådespelare
Eftersom filmen handlar så pass mycket om Sophie hänger mycket av filmen på Julia Jentsch som spelar henne. Hon agerar på ett trovärdigt och genuint sätt som gör att man lätt kan glömma bort att det faktiskt är en skådespelare. Det märks att samtliga skådespelare tar filmen på allvar och agerar därefter. Nazisterna framställs inte i ett gott sken, uppenbarligen, med undantag av förhörsledaren som tar intryck och verkar lyssna på några av Sophies idéer.

Framförallt verkar hennes integritet och ståndaktighet som imponerar på honom. Detta kommer fram subtilt och pekar på en stark rollprestation. Även jag (Kristian) lade märke till att hon i förhören inte visar sina sanna känslor inför ledaren utan står rakryggat för sin åsikt, något som imponerar även på mig. Tack vare att skådespelarna är för oss okända så sticker de inte ut utan är befriade att vara sin roll. 

Regi
Det vittnar om en väl utförd regi att lyckas med att filmens nästan enbart består av förhörsdialog men ändå inte bli stentrist. Inga repliker känns överflödiga utan regin är väldigt koncentrerad. Man får intrycket av att den konstnärliga friheten nyttjats ytterst sparsamt. Regin förmår att väcka många känslor. Vi kan känna ångesten och hopplösheten av att dras inför förhör och se hur bevisen byggs upp mot en. Sakta men säkert förstår man att dödsdomen är oundviklig.

Fast i allt detta så finns det hopp vilket förmedlas väl via att Sophies kristna tro inte skuggats över. Filmen är såklart inte uttalat kristen men när den berättar Sophies historia så måste henne tro belysas (mer om det under rubriken budskap).

Foto/scenografi

Scenografin ser väldigt tidstrogen ut och filmmakarna har gjort ett fullgott jobb med att få till en helhetlig look. Nazisternas bilar ser grå och trista ut, det enda som är någorlunda färgglatt är himlen och nazistsymbolerna. Eftersom det mesta av scenerna är inomhus skulle man kunna tro att det är en drös med mörka scener där inget syns, men ljussättningen är faktiskt föredömlig och man ser tydligt skådespelarnas ansiktsuttryck och den tydliga press de går igenom.

Scenerna vid universitetet ser majestätiska ut och man har fokuserat på att framställa lärosätet som ett enormt stort och skräckinjagande ställe. Allt som allt har man lagt ner mycket tid och kraft på foto och scenografi och det förhöjer ju filmupplevelsen. Sedan kan bilden bli ännu bättre beroende på vilken tv man har, men det är ju upp till var och en och hur kräsen man är. 

Budskap
Denna film har oerhört mycket att lyfta fram och prata om. Hopp i mörker. Att stå upp för det som är rätt oavsett vad som händer. Hjältemod fastän alla verkar vara emot en. Rättvisa, framförallt slutgiltlig sådan. Vi kommer fokusera på två saker. Först av allt, Sophies ståndaktighet och hur hon uthärdar situationen. För den andra så kommer vi ta upp ämnet med slutgiltlig rättvisa. 

Sophie framstår som ett stort föredöme i sitt mod och i sin integritet. Hon befinner sig i en minst sagt skräckfylld situation. Tanken att befinna sig i en totalitär stat och bli gripen för förräderi kan få vem som helst att skaka, speciellt när man vet att dödsdomen kan falla. I bibeln finns en liknande historia om integritet. En kille som heter Daniel och hans vänner befinner sig i Babylon. Kungen där tänker beordra alla att falla ner och tillbe en staty. På plats är då Daniels tre vänner som vägrar göra detta. Kungen hotar dem med att de kommer slängas i en brinnande ugn. De svarar:

"O, kung, vi tänker inte dyrka någon annan gud. Slänger du oss i elden ska du veta att vår Gud är mäktig att rädda oss. Skulle Han välja att inte göra det så tänker vi ändå inte tillbe din gudastaty." (Vår parafras av Daniel 3:16-18)

De blev mirakulöst räddade ur elden. Men det blev inte Sophie. Hon är långt från ensam. Som kristen är hon del av en lång historia av människor som uppvisat kompromisslöshet och integritet. Fast mitt i allt elände så är det långt ifrån mörker. När Sophie dras ut till avrättning så säger hon:

"Solen skiner än!"

Det finns ett likartat livsöde i den kristna historien, Paulus. Mannen som förföljde kristna men sen blev omvänd och fick bli en stor ledare (apostel). Bibeln nämner inget om det men det finns andra historiska källor som pekar på att han fick dö martyrdöden i Rom. Vid många tillfällen fick han sitta i fängelse och utstå misshandel. Ett av dessa tillfällen författade han ett brev från fängelset. Där skrev han så här:

"Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: Gläd er." (Fil 4:4)

Var både Paulus och Sophie helt verklighetsfrånvända? Eller var de sadomachochister? Att prata om glädje i denna situation känns ju synnerligen korkat och helt galet. Eller kan det vara så att både Paulus och Sophie fångat en djupare glädje. Det är verkligen inte tal om en påklistrad glättighet som du ser läbbigt glättiga TV-Evangelister slemma ut ur TV-skärmen. Absolut inte. Sophie ber när hon slängs i fängelse att Gud inte ska vända ifrån sig från henne. I cellen innan dödsdomen hänger ett krucifix och det gör det även i avrättningsrummet. Jesus är med henne genom allt och i allt. Det sista hon säger till sina föräldrar är att de kommer att ses i evigheten. Återigen ska vi citera Paulus. Så här skriver han i ett annat brev. 

"Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.* Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom 8:35-39)

Filmen har också rättvisa som ett starkt tema. När förhörsledaren pratar om livsodugliga människor så säger Sophie att de fäller en dom endast Gud har rätt att fälla. Den dialogen utgör en utmaning till oss än idag. I t.ex Danmark föds det knappt några barn med Downs Syndrom, de blir bortaborterade. När rättegången närmat sig sitt slut så lyckas syskonen Scholls föräldrar ta sig in. De avvisas barskt men pappan hinner säger att det finns en annan rättvisa. Något sedan syskonen Scholl stämmer in i:

"Snart kommer ni att stå där vi står" - Sophie, "Idag hänger ni oss, imorgon är det er tur." - Hans

Detta är något vi stämmer in i. Så rätt de fick. Men det gäller också varje orätt som begås i världen. Oavsett om den blir straffad här och nu eller inte. Detta bekänner vi i trosbekännelsen varje söndag, att Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Är det då inte kört för oss alla? Nej, aldrig någonsin:

"Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus" (Rom 8:1)

Två Tummar UPP för Sophie Scholl!!!
//Jönsson & Svensson

Regi: Alan Parker. Manus: Chris Gerolmo. I rollerna: Gene Hackman, Willem Dafoe och Frances McDormand.

Synops

Detta är den första verklighetsbaserade filmen på vår blogg. Den svenska titeln var Mississippi brinner när den gick på bio i Sverige, och handlar om en avgörande händelse i amerikanska medborgarrättsrörelsen. Tre killar, som skulle hjälpa svarta att rösta i en småstad i Södern, försvinner. De två FBI - agenterna som skickas ner för att undersöka spelas av Gene Hackman och Willem Dafoe. Filmen följer deras utredning som blir kantad av svårigheter och motstånd. 

Skådespeleri

Både Gene Hackman och Willem Dafoe är på topp. De kör en vanligt förekommande "good cop- bad cop" rutin och den senare rutinen verkar vara mer effektiv. Men vi pratar inte om klyschor här eftersom Dafoe i början av filmen är mer av en regelryttare som vill göra allt enligt boken men sedan börjar ta i med hårdhandskarna. De två har helt olika tillvägagångssätt när det gäller utredningsarbete. Kort sagt gör de båda ett bra jobb. De som spelar skurkarna gör också ett fint jobb. Speciellt Brad Dourif som vicesheriffen, som är ett allmänt rasistiskt svin. En roll som är svår att spela trovärdigt, men Brad leverar. Vi kan konstatera att det egentligen inte finns någon dålig skådespelarprestation i filmen. Det kan nog vara det viktiga ämnet som engagerar.

Regi

Tempot är snabbt men utan att ämnet trivialiseras. Speciellt mot slutet blir det extra spännande, som det ska vara. Filmmakarna har troligen tagit lite friheter här och var när det gäller agenternas tillvägagångssätt men vi kan ana en autenticitet. Filmen har överlag en allvarlig stämning och så fort något hemskt händer spelas ett speciellt tema i filmmusiken med slagverk och skrämmande syntar. Manuset lyckas kommunicera känslor väldigt bra; utsatthet, hopplöshet, rädsla, vrede och hopp. Filmen lyckas alltså inspirera men inte på ett peppande coaching sätt utan med en djupare beröring. Den visar på människans djupa ondska men också på hopp om förändring. Det stärks av att en stor del av musiken är svart gospel (mer om det under budskap). Den låt som avslutar filmen när eftertexterna kommer har som refräng  "Walk on (by faith)". En subtil uppmaning från filmmakarna att inte glömma vad den handlar om. Sista bilden är en församling av både vita och svarta. Kameran zoomar sen in på en gravsten där det står "never forget".

Foto/scenografi

Det förekommer en hel del mörka nattscener där man inte riktigt ser vad som händer men fantasin gör jobbet åt tittaren. Det är bättre att visa mindre istället, less is more liksom. De scenerna är också mörka på ett annat sätt eftersom de visar mörka gärningar. Nu ska vi inte gå iväg på symbolism här. Ett par snygga vinklar noterades av mig (Kristian) men Clas har nog sett denna ett par fler gånger. Han observerar att kameraarbetet är enkelt, vilket smittar ihop bra med filmens stämmning. Ljussättningen är bra och kommer speciellt till sin rätt i dramatiska scener. Scenografin  känns nära, när det är scener från ett träsk känner man att det verkligen är blött och den starka hettan i södern märker man också av. 
 

Budskap
Vi har redan tagnerat hur filmen tar upp människans djupa ondska men också hur den visar på ett motståndskraftigt hopp. Detta är onekligen filmmakarnas avsikt. Speciellt tydligt är det som tidigare nämts i slutscenen. Det kristna hoppet är sannerligen motståndskraftigt, vilket filmens gospelsånger handlar om. Trots djupa lidanden kan vi blicka fram mot en underbar framtid, Jesus har ju lovat komma tillbaka och sätta allt till rätta. Det finns kraft till att kämpa för det goda, som Dafoes karaktär säger "det finns saker värda att dö för". Hur klyschigt det än låter så är det sant. "Jag håller inte med dig i vad du säger men jag är beredd att dö för din rätt att säga det" sa den franske filosofen Rosseau. Han var förvisso inte kristen men var verkligen något på spåren. Det citat är absolut en grundbult i ett vettigt samhälle och vi kristna bör försvara den rätten. Sett globalt så är kristna en av de mest (om inte den mest) förföljda grupperna så det ligger oss nära. Det visar också att den kristna tron är värd att dö för för hoppet som Jesus ger är sant. 

Nu kanske en del säger att "man är inte KKK kristna?" eller "motiverades inte segreation med bibeln?". Må så vara, vi vill inte gå in i detalj på teologiska frågor. Låt oss dock säga att biblisk motiverad rasism är smörja. Den kristna kyrkan sägs på upprepade tillfällen vara en samling av ALLA folk, stammar och språk. Men hopp är inte filmens enda budskap. Den utmanar också. Dafoe säger mot slutet av filmen "Alla som bevittnar sådana här händelser utan att reagera är lika skyldiga som de som gör det, kanske är vi alla det". En svidande kritik. Vi gör lätt olika frågor svart-vita och pekar finger. Men ibland är vi blinda för vår egen insyltning. John Piper heter en pastor som Clas uppskattar mycket. Piper är uppvuxen i södern. Hans pappa var en god och kärleksfull gudsman som inte skulle vilja skada någon. Men han såg segreation mellan svarta och vita som självklarhet. Detta förmedlar samma utmaning till oss som filmen. Vad i vår kultur och samhälle anammar DU som en självklarhet? Kanske kommer folk om 50 år peka finger åt dig såsom vi lätt gör åt de förr i tiden. Denna film skär alltså rakt mot vårt kronologiska snobberi, vår självrättfärdighet och vår passivitet inför ondska. Vad kan vi då göra? Walk on by faith! (på Jesus Kristus)

Två Tummar UPP för Mississippi Burning!
//Jönsson & Svensson  

ÅTERIGEN: Vi har en Facebook-grupp. Titta in!