Regi: James Cameron
Manus: James Cameron, David Giler och Walter Hill
I rollerna: Sigorney Weaver, Michael Biehn, Paul Reiser, Lance Henriksen, m.fl

I filmen figurerar en Alien-drottning som tog 14-16 pers att manövrera. Michael Biehn blev uppringd av att ta över en roll på en fredag, måndagen efter var han på plats.

Synops

Av en slump blir Ripleys räddningsfarkost från Nostromo, skeppet från första filmen, upphittat av ett räddningsmanskap. Hon och katten Jonesy har legat i hypersömn i 57 år, en ovanligt lång tid. Det dröjer inte länge förrän hon får stifta bekantskap med den sluge Carter Burke, som jobbar för ”the company, but I’m really a good guy”. Efter ett tag får man reda på att planeten som Ripley flytt ifrån i första filmen har koloniserats, och att kolonin har attackerats av de Alienvarelser som uppehållit sig där hela tiden. Hon följer motvilligt med en grupp badass marinsoldater som ska dit, tillsammans med Burke. Ingen av dem har någon aning om vad de kommer att möta, förutom Ripley...

Regi

Den här filmen är betydligt mer actionspäckad än dess föregångare. Att göra en uppföljare till Ridley Scotts mästerverk kan vara en omöjlig uppgift, men James Cameron tar storyn åt ett nytt fräscht håll. Han hade själv sett Alien (1979) när den släpptes, och blev intresserad av att utveckla vissa aspekter av Alien-varelsernas livscykel. Därför får vi se mer av deras ekologi och hur dessa varelser lever. De har en väldigt insektsliknande ekologi, ungefär som en myrstack. Varje Alien-svärm styrs av en drottning som lägger äggen.

Manuset är väldigt intensivt och man har en hög puls nästan rakt igenom hela filmen. De lugna stunder som finns är antingen i början eller när man avvaktar att något plötsligt kommer att hända. De lugna stunderna är antingen ett ömt ögonblick mellan Michael Biehn och Sigorney Weaver, eller Weaver och Newt (Carrie Henn). När gruppen soldater landar på planet hittar de kolonin övergiven och tecken på att strid har ägt rum. Detta är en spännande del av filmen. Cameron har inte haft för bråttom att påbörja actionsekvenserna men samtidigt blir det inte tråkigt. Han tar tid på sig att presentera karaktärerna och låter oss lära känna dem. Detta är naturligtvis en fördel, och när man ser filmen är det svårt att inte slita blicken från den. Dock kan det bli lite väl mycket med all militärjargong mellan soldaterna - tycker jag (Kristian) - det blir lite väl mycket Get Some! attityd som gärna kunde tonas ner enligt mig. 

Skådespeleri 

Den som stjäl hela filmen är förstås vår hjälte Ripley, som vi får veta heter Ellen i förnamn. Men han som spelar Carter Burke (Paul Reiser), gör en ovanligt bra insats som den fege och sliskige representanten för företaget Weyland-Yutani. Han har jag (Kristian) sett mest i komedier tidigare, så det var en överraskning att se honom i en actionfilm. Androiden Bishop (Lance Henriksen), som vi såklart är skeptiska mot i början med tanke på hur andoiden i Alien (1979) betedde sig, men han visar snart en mer omtänksam och nästan mänsklig sida. 

Produktion

Filmen är full av en massa macho-badass och det ser vi även på detta område. Vapnen och fordonen har en touch av nutid blandat med futurism, faktum är att filmteamet var inspirerade av vietnamn-eran. Det förekommer även en del vapen av modell större. Detta i kombination med militärmachoattityden från marinsoldaterna ger ett solitt badass-intryck som dock kan upplevas som överdrivet, t.ex tycker Kristian det. 

Det känns som att den här filmen har mer gemensamt med adrenalinstinna 80-talsrullar som Commando och Rambo än med samtidens filmer. Det som den lider lite av är just 80-tals machogrejset, som var på modet i mitten av 80-talet, (e filmer som Predator, The Running Man, och Terminator. Genensam nämnare? En viss österrikisk bodybuilder vid namn Arnold Schwarzenegger. Även om filmen är fantastiskt actionspäckad brukar folk säga att macho-musklandet brukar ligga den i fatet. Detta hindrar den dock inte från att vara en fantastiskt bra film, den tillför ju mycket till Alien mytologin.

Miljön på den övergivna kolonin är ruggig och kuslig. Kristian jämför den med en övergiven stad i vilda västern. Känslan av att något har gott fel finns där hela tiden. Det ger också en känsla av att man är på osäker mark och att man är iakttagen. När man kryper ner i Alien-varelsernas näste är det en äcklig och obehaglig atmosfär. Detta passar utmärkt med det nya vi lär oss om denna ras.

Budskap

”The important word here is moral. Horror requires the notion of a moral good that is able to be violated, overcome and destroyed as well as the notion of an evil that aims to destroy it. ” - Ronald K Tacelli

Så skriver Tacelli i sitt kapitel i boken ”Faith, Film and Philosophy”. Det är ett citat som absolut stämmer in på denna film. Det är en kamp mellan gott och ont. Fast det är inte så enkelt som att det endast är mellan varelserna och människorna. Det finns en intern kamp när Burke vill använda varelserna för företagets vinning. Ripley säger till och med att hon inte vet vilken ras som är värst. Alienserna ägnar sig inte åt den lömska planeringen som Burke gör. Företagets slogan är:

”Building better worlds”

De lovar högt men det är en halvsanning. Lögnaktiga halvsanningar har funnits med ända sen den dag då satan bedrog mänskligheten att vända sig bort från Gud. Dock var vi inte endast offer i detta uppror utan även deltagare. 

Det vore synnerligen deprimerande att sluta skrivandet här. Det ska vi inte göra utan vi vill leverera hela historien. Så här skriver den gamla väckelsepredikanten Carl-Olof Rosenius i sin bok ”Syndens dagliga plåga”:

”För Jesus betalar för var och en som vill erkänna sin skuld och ta emot nåden alldeles gratis. Värdet av hans utgjutna blod är fullt tillräckligt, ja, mer än nog.”

Längre fram skriver han:

”Man kan väl inte komma till nådens tron i ett så eländigt tillstånd? Man kan väl inte komma förrän man klarat av sina synder? Jo, det är just det man kan! Enligt Skriftens entydiga vittnesbörd är nådens tron till just för sådana olyckliga och förlorade syndare som inte själva kan göra sig fria från syndens band. Där ska de först få nåd och barmhärtighet och sedan kraft till ett heligt liv”

Aliens filmen kan verka väldigt mörk och så även våra liv. Därför vill vi avslutningsvis låta Rosenius kommentera det.

”Och när mörkret omkring oss blir så tätt att hela Guds gärning båda för oss och i oss döljer sig för vår blick, står ändå hans gudomliga trofasthet lika orubbligt kvar. Lägger vi fram vår nöd för honom, så ska han än en gång - som i tidernas morgon - säga sitt mäktiga: ‘varde ljus!’”

Två Tummar Upp och en facehugger för Aliens - återkomsten (1986)
//Jönsson & Svensson